Har du någonsin stannat upp och lyssnat på stadens sång?

De metalliska tågspåren som viskar om ett tågs ankomst i framtiden, moderna siare.
Det tekniska djuret med sitt mönster av rebellisk ungdom sprayat på skalet anländer med ett skri som får öronen på skuggorna att gråta röda, glittrande, smärtsamma tårar av blod.

Skuggornas läten, deras drömmar och förhoppningar som slår mot verklighetens skal.
Ljudet av att leva i dåtid och framtid, aldrig nutid är framtidens melodi och den skär sig i öronen på ett sätt modersmjölkens droppar vänjde oss vid.

Sången i de till ytan tysta och stillsamma pölarna av klorofyll nästan dränkta i ett hav av betong har en förrädisk ton som ger visioner av att allt är naturligt. Sanningens genomskinliga droppar visar att det är här livet i staden finns, konstgjort.

Nattens förföriska sång som exponerar skuggorna för ljuset, skiner rakt igenom. Lömskt.

Symfonin som smälter samman över husen av lögner till en varelse vars skinn glänser som pärlor, ögon reflekterar månens adliga ljus och inre dansar med lågor av förbannelse.

En lockande ton av älskvärd förödelse.