Jag vill på förhand be om ursäkt i händelse av att jag stört er, eller avbrutit er i ert arbete. Det är inte min mening.

Ni förstår, bästa läsare, att jag har drabbats av en kris. 

Det kan omnämnas som en djup personlig kris, i det snaraste en identiteskris, men jag är inte säker på huruvida min identitet och min person är densamme, så därför väljer jag att låta det förbli osagt.

Efter en tids intensiva grubblerier har det framkommit för mig, att jag har en icke komplett självbild. Faktum är att jag helt tycks har missat min identitet. 

Ni förstår, kära läsare, att jag är er oerhört tacksam att ni tagit er denna tid att läsa. Ett brev som detta är inte ert mest givande tidsfördriv, det förstår jag fullkomligen. Likväl är mitt behov av säkerhet i denna fråga obevekligt, och därför måste jag be er att ha tålamod.

Problemet som har uppkommit är att jag tycks ha en skev bild av verkligheten. I det snaraste felaktig! Ja, ni förstår, jag har alltid antagit att jag har varit en människa såsom alla dessa andra människor jag omger mig med, men på senare tid har jag börjat tvivla. 

För någon vecka sedan, då jag var i akt med att göra mig redo för en promenad i den fantastiska vårsolen som välsignat vårt kalla land, då slog det mig att någonting tycktes fel. Jag studerade mig ett tag i spegeln då det slog mig, och ack så hemsk denna insikt var, att min spegelbild var borta! Givetvis försökte jag rationalisera bort det hela; spegeln kanske var dammig, den kanske var trasig, men icke! Kravatten satt där den skulle, och fickuret likaså, men min reflektion var fullkomligen försvunnen! Ni måste förstå, kära läsare, hur fruktansvärt detta var.

Jag ringde omedelbart min husläkare och bad honom om råd. Han tycktes inte förstå alls utan sade bara åt mig att få i mig mer vitamin om jag nu var så blek. Jag försökte förklara för honom; "Jag är inte blek, jag är inte alls!" Men hans  respons besvarade ingenting; han sade enbart någonting om att mitt värde knappast kan mätas i mitt yttre.  Förvisso håller jag med honom i den frågan, men faktum kvarstod att jag inte syns. 

Upprörd av avsaknaden av bot mot min mysteriska åkomma ringde jag min mor, trivialt kan tyckas, men likväl nödvändigt, och frågade henne vad hon kände till om detta. Inte heller hon tycktes förstå! Nu anar ni säkert, kära läsare, vidderna av min upprördhet.

"Men kära du," sade hon, "det kommer väl knappast som en nyhet? Minns du inte när du var barn, att de andra retade dig för din blekhet?"

"Men mor, kära du, det är inte blekheten som är problemet, det är avsaknaden av den! Min blekhet är inte alls, den är i det snaraste totalt frånvarande! Vore jag endast litet blek skulle jag i sanning dansa av lycka."

"Men kära du, sådant osedligt beteende för du icke hänge dig åt! Käraste, vad menar du med allt detta? Har du bränt dig av solen? Har jag inte sagt åt dig att inte lämna huset utan överrock och hatt?"

På sådant vis fortsatte diskussionen, tills jag upprört både mig och mor till sådan grad att jag kände mig ämnad att lägga på. Det var en synnerligen dålig dag.

Nu när omkring en vecka har gått, har jag vant mig en aning, men det är fortfarande frustrerande att vara osynlig. Tidningspojken har kastat tidningen på mig hela två gånger, och på kontoret springer sekreteraren in i mig för jämnan. Det sistnämnda är dock inget större problem. 

Mina vänner påpekade för någon dag sedan, när jag besökte dem, att det är svårt att föra en konversation med någon man inte kan se och föreslog att jag kanske borde skaffa en mustasch att vifta på vid sinnesrörelse. Jag bad om ursäkt, men de försäkrade mig om att jag inte skulle oroa mig och att det förhoppningsvis skulle gå över av sig själv.

På grund av en del problematik på kontoret där jag arbetar har jag valt att sluta och har istället sökt mig till områden där jag kan utnyttja min nya förmåga. När jag nu senast skickade in mitt curriculum vitae till en firma som tycktes passa mig, fick jag ett svar som började med "Ni behagar skämta..." Uppenbarligen är osynlighet inte en merit.

Åter till mitt problem; min identitet som osynlig. Hade jag blivit blå eller kanske tomatfärgad så hade jag åtminstone haft någonting att sätta fingret på. Problemet är som bekant just det att det inte går att se. Hur skall jag någonsin kunna definera mig igen? Inte heller mustaschen jag odlat tycks synas.

Min identitet som kostymbärande kontorsarbetare hade varit oerhört mycket trevligare än detta; en skugga i mänskliga kläder. 

Så kära läsare, hjälp mig i detta livets dilemma; hur skall jag på bästa sätt acceptera min nya person? Är mitt yttre min identitet? Är denna åkomma verkligen mitt nya jag? Finns det någon jag kan samtala med om detta, någon med liknande erfarenheter?

/Oerhört tacksam för svar