trettiofem varv har numer gått


den trettiosjätte
förevigar
mitt sinnes lidande


när vi i kedjor lever tätt intill


vet inga vägar
att ta mig förbi


om...
om vi inte bara kan vara nakna för varandra


transparenta
var dina tårar
mot mina bara axlar,
men skammen dolde

den doft av sälta som föll från dina skyar


havet skummade under våra fötter

vi var ett med vågorna

än ebb, än flod


en himmel,
tusen gudar


aldrig tillfreds


valet var det egna


men kvalet
var den boja
jag inte kunde styra


vart var vi på väg?


var vi på samma båt...


alltid


.

under ytan
.

.

.


all


tid?