dom kallar mig förlorad, och jag är berädd att hålla med. för jag ser ingen väg som leder mig tillbaka, jag ser ingenting. ingenting mer än nätter invirad i duntäcken och kyssar som aldrig tycks ta slut. den lilla låga jag hade har slocknat och jag vet inte hur jag ska återfå den.

för visst är det sorgligt när livet går ut på att drömma. jag lever för drömmar, viskade jag men du förstod inte alls. på bussen hem grät jag och mina kinder blev randiga av svarta mascarafloder. sen hörde jag aldrig mer av dig, men jag fortsatte drömma.

vi möttes i ett mörkt hörn, du hade din lila skjorta på dig och du log det där sneda leendet som får mina knän att vika sig under mig. du tog min hand och sa att du hade saknat mig. jag stammade mest, men du tycktes förstå allt ändå. då min favoritlåt spelades drog du upp mig på dansgolvet. trots att det är världens upptempolåt dansade vi sakta, tätt ihop. du viskade fina ord i mitt öra och även om jag bara kunde urskilja hälften var jag lyckligare än på länge.

men allt faller ju ändå. faller som ett korthus. då jag inser att det, än en gång, bara var en dröm.