Vi hade våra stunder av lycka
under den allra vidaste horisonten
men viporna svirvlade till varning

inte visste jag att det var oss de
varnade för vår egen undergång

jag vrickade foten bland sumphålen
och stenbumlingar på den våta kostigen
ville veta om du ville ta hand om mig
Och du sa att du ville det
så sa du, en sen blev det andra ord

bara för att du såg igenom mig
var du tvungen att skriva det på

min näsa

då borde jag förstått
men jag var förblindad