Jag minns en gång när det var vår. 891220

Jag minns en gång när det var vår,
men sen dess fyllde jag många år.
Skogen var grön och blommorna vackra
och jag lekte doktor med lilla Anna.
De vuxna var så stora och vi var så små.
Det fanns saker som vi inte kunde förstå.

Sedan var vi på utflykt, ut i det gröna.
Blommorna var borta, men de mogna fröna,
föll till marken och begravdes av snön.
Då var vi unga och till och med hösten var skön.
Blommorna begravdes och glömt är det gröna.
Ungdomen försvinner likt sommaren den sköna.

Nu återstår endast våra funderingar.
Vi har fått rynkor, men var fanns de innan?
Rynkorna blir flera och håret blir grå.
Jag sitter och funderar, men kan ej förstå.
Vart tog den vägen? Ungdomen, den sköna.
Var är sommaren? Och var är fröna?

Likt sommaren som begravdes av hösten,
så försvinner också vi och här får du trösten.
Fröna försvann inte, de växte till buskar
och när vi försvinner lever våra ungar.
De leker doktor med lilla Anna.
Skogen är grön och blommorna är vackra.

Ibland sitter jag och filosoferar över livet. Just nu ser jag min dotter som försöker få ordning på Emma. Hon är två år gammal. Den lilla tjejen kan knappt stå, men hon skriker och vill köra sin barnvagn själv. Vart tog tiden vägen, undrar jag? Det var inte så länge sedan när min dotter var så liten. Förresten, det var inte så länge sedan när jag var så liten.