Det är ett virrvar av panik,

surrar runt som en trasig skitig diskmaskin.

Tyst dock, alltid lika tyst och diskret nuförtiden.



Jag kan inte ligga i gräset längre.

Inte ens ovanpå en filt.

Inte utan att få den krypande känslan i timmar efteråt.

Det är från psykosens historia.

Hallucinationens monster.



Minnen finns kvar, som klistrat sig fast,

De suddas mer och mer bort,

Den där känslan av att jag klarar mig själv några veckor

Sedan behöver jag stöd. Någon som kan vara där.

Som inte lämnar.


Stackars lilla barn, tänker ni säkert nu,

stackars eländiga lilla du, som behöver barnvakt.

Jag är inget barn, jag är bara en klump av drömmar, hysteri och mig själv,

som längtar att få resa runt världen och komma till ro.

Få träffa nya människor och känna lyckan,

enda ut i fingerspetsarna.

Få skapa konst.



Vad är det då som hindrar mig till att ta första bästa enkelbiljett vart som helst?

Den delen av mig som inte gör nåt åt saken,

som välkomnar allt tvivel från omgivningen.

Onödig del.

Delete.