Jag föll...
... rakt ner i verkligheten

fann glädje där...
... och sorg... och apati

i mängder... i överdrift... i overklighet

men... inuti känns det som...
... jag borde falla isär...
brytas i smådelar om och om igen
... tills jag blott är damm

Jag skulle passa som damm...

att bäras iväg i vinden
och föras ut öve... vart än vinden tar mig...

att uppleva... fast kanske inte...
som damm fattas möjligheten till upplevelse

tänk...

Men icke...

som människa fodras ansvar...
... andetag och fjantiga kläder...

och... tydligen... som jag börjar förstå... sånt sär... du vet...
jag vet inte... när man ser ner på andra och ger sig själv plattityder av putslustig känslomjuck...

Nu kan jag ju ha missförstått allt... som jag alltid gör...
... tro själva fibrerna av existens ont... men, nej...

eller ja... vad vet jag...

Jag vet jag är nervös som ett darrande löv...
att jag är trött men vill inte ens försöka sova...
att, även om allt går bra så kommer jag känna mig lika nervös i morgon...
... och i övermorgon... och varenda jävla dag i resten av livet...
och hopp... det var så länge sedan nu... hopp...
en stilla förhoppning att någonting kanske kan fungera... kanske... bara lite...
Det tar emot att medge det men... jag hoppas på någonting bättre än nu...

... och det gör mig så rädd att jag inte vågar sova

Om jag sover så måste jag ju vakna...

och falla rätt ner mot verkligheten igen...

Ska det verkligen vara möjligt att vara rädd, ha hopp, känna glädje, tvivla och tro att allt kommer gå åt helvete... fast kankse inte alls...

... på en och samma gång

kanske... kanske...

/