Med viss precision inkilat
mellan revbenen, de till vänster
satt en dolk med spetsen mot hjärtat

smärtgränsen var nådd

gränsen mot det omedvetna
släckte den tanken, dolde den
för det egna ögat

inte se
inte röra, stilla som den blanka
vattenytan, bara lomen som
utstöter sitt gälla läte

han sa: -Gapa stort nu, för där
inuti dig kan jag se en fisk som
kippar efter luft, med sina
små sprattlande rörelser

den är inte alls till katten

den är en fästmögåva som
jag svalt på pin kiv

för igen hade han stämt blodet
det rödaste från hjärtat

från mitt hjärta

jag ville inte veta av det sen
så jag svalde fisken, hans enda

medvetna gåva till mig

utom dolken som var
till att rensa fisken