Det var havets vågor
hur de slog mot stranden
och ändå hur stilla det var

ljudet var vilsamt genom
det öppna fönstret
som hjärtslag som vaggar
människor till trygghet

och ändå var ljudet inte
ett förebådande om detta
mitt misstag, men mitt hjärta
talade i tungor den gången

kanske var det en profetia
om strandängarna, dess färger
och dofter som nådde mig
utan att jag förstod innebörden

men det är sant, där fanns
en slags kärlek som aldrig
sviker den som älskar

såg jag då platsen
där himmel möter hav