Jag blundar. Och tänk att livet blev kort sa jag. Så vem bryr sig egentligen om minsta lilla inflationsrapport. Ett frågetecken. Det är ju talen om ljudsignaler som viskar i nätter som syns som mest. Hånglar in sig i varandras hjärnor för att sätta sig tillrätta som fulsminkade filmstjärnor i hollywood som man ska betygsätta. Alla här och inte där springer på gatorna och kysser varandra. Håller händer med varandra. Håller andan med varandra. Viskar om länder som aldrig kommer kallna. Trycker sina fingrar mot varandras läppar och slickar på lyckstolpar och Du tänker att nu är det stopp. Bland skyskraporna skrapas ni lite utanpå. Allt är silver i hjärtat men vitt inuti dina hårstrån. Och du tänker att nu är det knappt inte ens hundra år kvar. Inte ens så lång tid att ha. Känna stolthet för. Ett liv är ditt och du säger till mig att jag är kär i dig. Jag säger att kärlek är skoj och du skrattar och viskar svagt att nej inte ikväll. Du säger att du mest gillar gruppkärlek. En grupp av kramar som stramar som trådar i banor och jag ljuger om skostorlek. Ingen gillar det klassiska. Maniska. Organiska. Mekaniska. Tiden. Individen i dina kläder säger jag är kär i dig. Jag säger att allt är en barnlek från toppar till tår. Koldioxiden. Och nu skrattar alla igen. Jag tror på fågelliv och att vara explosiv. Med tankar som klaffar med hemgjorda bomber. Självmordstankar. Fast du var väl inte sån. Frågetecken. Jag blundar och du slutar att skratta för att övergå till att se in i dom. Jag blundar för jag ligger i ett träd och tänker på det. Trädet som viftar och skiftar och byter om i kläder som svävar i världen och som säger att nu är det stopp. Inte ens hundra år skulle man bli. Korta liv. Vem blir mest. Frågetecken. En jävla folksport blir det nu säger jag. En jävla folksport om vem som fått mest i sängen bland vissa. Om vem som fått mest i hjärtat av vissa. Om vem som kände sig själv av några få. Inte de flesta. Vem blir mest sa jag. Kämpa och vrid ur svetten ur strumporna och skrik ur det sista i natten för så blinkar stjärnor. På himlar som vann över sporten och nördrapporten. Jag blundar. Skriver glödande dikter i nätter med vänsteråsikter. Dödar en fluga som betar smuts i fönstret som knappt blir en tromb i vindar som blåser hål i gardiner som flyger runt. Och man blir nästan sommarblind i världen nu och då och sen ut igen i ett luftskepp med roligt rörelsemönster. Luftskepp fyllda med skattefrågor. Men livet var ju kort sa du. Jag vet men jag tror inte på sverigedemokrater struntpratet och främlingshatet som dom skriker om i sina rymdkläder där dom springer på gator som dom börjat kalla våldsstäder. Stackars dom som de elaka kallar främlingar som behöver känna sig illa i majväder som doftar av alldeles för nyplockad fläder. Blomma. Och staffan hellstrand sjöng om en sång en blomma och en hälsning till dom fromma. Jag vill bara skrika igen att jag tror inte på sånna där demokrater med främlingshatet. Vad gick snett och åt helvete i era åldrar jag vet inte men säg bara. Det är tråkigt att ni hatar frihet till dom som behöver det mest och ni låter dom enbart bli en jävla arbetshäst på marknader där inte ens grisar får vara sommargäst. Man kanske skulle börja dela ut intelligenstest på gatorna här omkring för att se till att det blir en grundforskning bland vissa springande svindlande människor som går i elaka skor. Jag tror på nätter och utlandsljus som värmer händer på stränder utan sol och laserpistol i asfaltskanter som är röda av huvudsaft. Stopp och belägg tänker jag nu och vill känna att mina egna nätter behöver alldeles nya upplägg som fungerar i takt med världen. Jag har hört att det är nya årstider och att mina myggbett svider men jag behöver blunda först och känna det själv innan jag tror på storebror och hans förbrännda middagsmåltider. Jag blundar. När jag var yngre ville jag också ha en storebror som räddade mig i lägen när jag låg ledsen och stilla på vägen och han behövdes men jag fick aldrig någon och fick nöja mig med att rädda mig själv när jag var underlägsen. Jag älskar dig så storebror och jag hoppas du tar vara på den där flyktvägen du visade mig när jag var på väg ner på järnvägen om du minns för jag minns. Jag älskar dig så och inte minsta hårstå ska krökas på hjältar med hjärtan som verkligen känner smärtan men gör allt ändå trots alla bensår. Och jag kan vara din storebror om man vill ibland för du jag har också en varm liten svag men stark människohand. Och du säger att jag är kär i dig och jag skojar och säger att kärlek är en skitgrej men säger snabbt snart igen att det faktiskt bara räcker med varma människohänder i nätter och då säger du inte mer. Tittar bara och tar mig till dina nattsvarta hamnkvarter och ler på gator av sandstreck där vi håller varandras hand och tycker kärlek är töntigt och rätt fräckt.