Kramar ur mej de sista dropparna av
mjukhet inför mötet med sommaren

jag har så lite kvar
ythård är min tanke
som härdat glas

ur min hud strömmar våtvarma omslag
att delas ut till min egen begravning
sörjande må icke gråta på min kista
på det att jag väcks ur dödens sömn

ångar natten av älvor och troll

Kan se dem om jag vill
om jag släpper in synen
men jag har bestämt att
från och med nu är

hemligheten sluten

jag går när dropparna
slutat att falla, när de
lämnat mitt inre öga