Han har förbrukat sin stunder av samhörighet liksom
sina möjligheter genom att alltid ta det han vill ha

han utnyttjar livet till bristningsgränsen

och vi som

och jag som... ser långt, genom bladflimrets skuggor
som kan urskilja alla de små detaljer som håller
fast och samman våra sinnen och vår världssyn

Jag ger honom ett namn