du har det där sättet att dra bak axlarna och luta huvudet åt höger. då knakar det i din nacke. som att du håller på att gå sönder. som att du är en trädgren som någon trycker sin gummistövelklädda fot emot och som ger efter. men du går inte sönder. det skulle vara en bakvänd värld där du går sönder och jag förblir hel.

jag läste en gång i en bok där författaren beskrev en kvinna. att hon var som ett rakblad, att man märker inte att man har skurit sig förrän det blöder. jag tänker att det är en passande beskrivning av dig. fast på ett bra sätt.

du har ett sätt. flera, faktiskt.
och det stämmer så väl. inte en enda falsk ton i alla ackord du spelar. din melodi går så väl in i mitt sammanhang. att jag går runt och nynnar dig när jag går och plockar i köket.

men att det ändå aldrig riktigt kommer. komma till den punkt då vi måste göra ett val. det är kanske bäst. för jag vet vad du kommer välja. och inte är det mig.
jag befinner mig kanske i förnekelse. dementerar att allt jag skrivit det senaste halvåret har handlat om dig. eller snarare handlat om mig i förhållande till dig. du kan få mig att hoppas ibland. kanske är det med avsikt. för att få mig att stanna kvar. jag vet inte.

det är så mycket jag inte vet angående dig. dig i förhållande till mig.

ett vet jag som är säkert. att när vi oundvikligen skiljs åt, då kommer jag bara nynna sorgsna små visor i moll när jag pysslar med något i köket. och allt som har med dig att göra kommer inte att glittra och porla som det gör just nu. det kommer att sticka och skava inuti. och jag har visat dig allt och tagit med dig överallt. så det kommer bli svårt. väldigt svårt att vara ifrån dig. permanent frånvaro. ett litet vakuum stort som en lillfingernagel där du brukade finnas.

men det kommer att ordna sig. jag kommer att ordna mig. nu ska jag försöka sluta predestinera och försöka leva och berusas i nuet. det nu som är bebott av dig och mig.
resten får komma i sin tid.