Och en kall natt i november satt du där. Ett tunt lager snö låg på marken. Dina tankar försvann alltid iväg. Du hörde inte hemma här. Det fanns en annan plats du ville vara på. En plats långt bort, där vi inte skulle kunna nå dig. En plats som skulle göra dig lycklig, medan andra skulle gråta av sorg. Sorg för att du valde den platsen före den plats som kallades ditt hem. Små tunna, vackra, gnistrande snöflingor dalade långsamt ner mot marken och lade sig tillsammans med snön på marken. Tårar gled långsamt nerför dina kinder. Du ville hem. Du ville känna dig hemma nånstans. Du tittade på stjärnorna. "De är vackra inatt", sa du till mig. "Inatt skiner de starkare än nånsin." Jag tittade också upp på stjärnorna. De var verkligen vackra den natten. Jag sade ingenting, bara lade min hand på din axel. Då lade du din hand på min hand och såg länge på mig. "Du vet att jag älskar dig över allt annat på denna jorden", sa du och log med tårarna rinnandes. Jag kunde inte titta på dig. Det gick inte så jag fortsatte titta på stjärnorna. Det snöade mer och lagret på marken blev bara tjockare och tjockare. Jag såg på dina öron. De började bli röda av kylan. Du var vacker när du satt där, med snöflingor i ditt svarta hår. Du var min bästa vän. Du såg på mig. Jag visste vad du såg. En söt flicka, med långa spetsiga öron, blek hy och långt, silverglänsande hår. Så gott som odödlig. Men det var inte du. Snart skulle du lämna mig. Lämna mig ensam i mörkret. Min bästa vän. "Varför gör du det här?" frågade jag dig med tårar i ögonen. "Jag kommer ändå att lämna er snart, så varför inte korta ner lidandet?" svarade du. Du såg på mig. Du valde själv att gå den vägen. Du orkade inte vänta längre. Du ville hem nu. Du reste dig upp och omfamnade mig. "Jag älskar dig", viskade du i mitt öra. "Jag dör hellre med dig nu, än lever en hel evighet utan dig", snyftade jag och höll om dig. "Det är inte dags för dig än", log du och pussade mig på kinden. Du släppte mig och gick mot ditt hus. Detta var vårat sista farväl. Imorgon skulle jag inte springa mot ditt hus. Jag skulle inte skratta och krama om dig. Vi skulle inte bygga snögubbar och göra snöänglar. Du skulle inte smeka mina långa, spetsiga öron och låtsas som du skar dig på dem. Du fick mig alltid att skratta och le. När du stängde dörren bakom dig den natten, visste jag att det var sista gången vi sågs. Jag hade en hel evighet framför mig utan dig. Innan du försvann planterade vi ett frö i en glänta i skogen. Fröet började gro. Det växte och växte till det vackraste trädet i skogen. Ibland kan man se att det glänser silver i den. Som om din ande finns i trädet och vakar över det. Jag tror du kom tillbaka för att se till att trädet växte. Du är silvret i det ståtliga trädet. Jag kramar trädet ibland för när jag gör det kan jag känna din närvaro. Du finns med mig vart jag än går och det ger mig trygghet. Nu kan jag leva en evighet utan dig, nu när jag vet att du finns med mig i mitt hjärta och min själ. Och trädet... det vackra trädet som står där ger mig den kraften jag behöver. Jag älskar dig min vän. Och jag vet att du alltid kommer älska mig. Och snart ses vi igen. För en dag kommer jag till dig och då ska vi leka igen...