att svälja sitt eget skitsnack
och älta alla förtorkade ord som vomerats utan kontroll

ointresset lindar mig runt sitt fiktiva ringfinger
sedan följer apatins hungriga käftar

men skulden är och förblir min egen
precis som de rossliga andetagen
de slitna ögonen och de repiga tankarna

förväntades det förändring eller förbättring
ändring eller fastfrusna, gurglande små ord

planlöst forsar livet
jag sveps med utan tanke… utan tvivel… utantill…
ibland tror jag att jag vill
jag sliter åt mig en åra och
försöker paddla mig mot strömmen
… men aldrig på riktigt… aldrig i verkligheten

bara i tanken… i ordet… i de kväljande lögnerna som tror sig vara sanna

min plats är klar och oroväckande tydlig…

ensam… i mörker… i tystnad… med skygglappar och örpnproppar
och ögonbindel och hörlurar utan musik…
… att vara är lätt att agera… att existera är svårt
det kräver liv… konsten att ta sig framåt utan att missa…

det är sant… sant så som sanning skapat sanning att vara i mig…
men… som med allt annat… blott gissningar och övertro på andetagens verkan…

missförstå mig gärna… det spelar ingen roll…
ensam i blindo självdör skam och förstånd
… jag svamlar

jag borde vara nöjd… så accepterande av… vad-det-nu-är-jag-borde-acceptera
kanske inte glad med definitivt inte ledsen eller sur…
… inget hat har plats i mig… ingen kärlek…
jag borde vara nöjd… jag är precis den jag skapat mig själv till att bli..

självömkande apatiskt leverne
... det enda jag lyckats bevara

ja, det och felstavningarna… dessa varma, vänligt idiotiska felsavlingar…

och kaffe… kaffe fungerar alltid… helst med lite smak av cigarett… dock ej fimp… kanske aska…

… hmm… vad smakar lava?

/