den kalla tidens hand,
lyser igenom vita moln och skingrar drömmar går med nedböjt huvfud utan mening eller mål
tappar tidens sömmar
din blick är sned och vilar, alldeles för tung och klok
i periferin av människornas myllertorg
iakttagaren, blir jagaren och rollerna förbyts
du vilar ändå där min vän,

där skärvan en gång föddes ligger du på vakt med rosa sårbart kött
och människoskavanker