Allt känns så fånigt nuförtiden...
... onödigt och överdrivet komplicerat.

Ett steg framåt...
... och allt runtomkring apar efter

Verklighetens vanlighet sitter som cementerat...
... fastbultat i pannbenet med en irriterande brist på smärta

Det är som om världen själv har gett upp...
... men det är nog bara som jag ser det

Dessa inre tveksamheter... de smetar sig fast utanför...
... de smittar ner vad helst mina ögonglober riktar sig mot

Kanske bara i fantasin... kanske bara i hur mitt filter skalar och modifierar...
... delar av helheten slits bort och ersätts med...
med... hmm... nedfilade tänder och ett blodigt, bredd leende

Men inte på riktigt, de måste ni förstå...
... bara i verkligheten som mina ögon skulpterat från rester...
rester från fantasier, drömmar, gamla filmer och saker jag glömt

Det känns som om alla jag ser borde ha clownnäsa... en liten röd en som tutar när man klämmer på den... träden borde vara gjorda av manchester-tyg...

Jag känner mig skum... min näsa låter inte när jag klämmer på den...
... ingen har någonsin kastat en paj i mitt ansikte...

Jag känner mig så verklighetsinvänd...

Har fånighet med ålder att göra... det känns mer och mer fånigt ju äldre jag blir...
... och jag känner att allvaret, logiken och rättstavningskontrollanten i mig växer i styrka...

Jag undrar om jag borde vara... om jag är för att jag är och inte för att jag inte är någonting helt annat...

en sak vet jag dock klart och tydligt...
... jag vet att jag vill krama en giraff...

kanske också att dela ett palmblad med 'na... svajande i vinden...

men... det är inte verklighet... nej, verkligheten är fånig

och jag... jag vill krama en giraff

/