Farväl mitt barn

Jag sitter här bredvid dig, och smeker lätt din hand
Vi väntar uppå rorsman som skall föra dig i land
Min vackra lilla pojke, så kusligt lik sin far
Men i den man du nu är finns ännu mitt barn kvar
Hans blick är numer plågad, men ännu ser jag spår
av barnet som jag älskat så gränslöst alla år
Soldag led och kvällen blev isande kall natt
Och pojken min gick vilse, han visste inte att
Den eld han fann var farlig, ty den bränner och förtär
och den som dröjer vid den sen flammans märke bär
En eldmärkt liten pojke, en grånad gammal man
i skepnad av en yngling som alltför hastigt brann

Det är vad jag ser hos dig där du ligger här hos mor
Mitt barn som jag sett växa men som aldrig skall bli stor
Jag sjunger för dig, älskling, en stilla visa som
Jag vyssjat dig tills sömns med sen du till jorden kom

Ett stenkast bort du föddes, och våra vägar skiljs nu åt
för vad bryr sig väl ödet om en mammas stilla gråt
och vad bryr sig väl ödet om en mammas många skäl
Du går likväl ifrån mig, du viskar tyst farväl


Mona i samarbete med Lisa