Min stad
är en miniatyrstad
omsluten av glas
där snön faller när någon skakar den
allt jag vill
är att komma igenom glaset
känna snön
och se ljuset

Men in kommer jag aldrig
och det förstör mitt liv
det får mig att inte vilja födas
hånar min vardag
och mördar
mitt omänskliga värde

Mitt förbannade liv
är bara ett orkeslöst tittande
på en icke-levande miniatyrstad
utan mening
en läkerolask i plåt
fylld med jord och metmask
tomt klickande på datormusen
vacker musik i den sovandes öron

Jag önskar mitt liv vore
den djupt blå smaken av skymning
barndomsmusiken i den döendes öron
tryggheten i en famn
lukten av fina minnen över staden
djup ögonkontakt utan ett definitivt slut
motsatsen till förgängligt
fingeravtrycken på bortglömda mp3-filer
känslan av liv i barnets bröst
när mamma räddar en från skolgården

Istället är mitt förbannade liv
en långsam gång över en kall bro
en väg fylld av insekter och grus
halvfärdiga porträtt av kärlek
en svagt lysande taklampa av vitt tyg
oändligt längtande efter aldrig kommande drömmar
ensamt stirrande om kvällen
en intetsägande film på en smutsig bioduk
känslan när någon man älskar
säger att dom måste gå
känslan när någon man älskar
säger att dom måste gå.