Vi har havet
sa han
det solblänkande stora havet framför oss
och du ska inte vara rädd
varken för bråddjup eller odjur
för jag ska finnas intill dig under hela vår resa

Jag ska sikta mot stjärnorna, de ska leda oss hem
och de stormar vi möter kommer jag att rida igenom
älskade, älskade lita på mig


om jag sluter mina ögon kan jag se tjocka moln
svårt oväder som nalkas, känner spysmak i min hals
rep som går av, slår vilt i vinden
blodsmak och ångest...


Ser du polstjärnan där borta?
Mäktig lyser den över land och hav
sa han, höll om hennes axlar och slängde kappsäcken på däck
Friheten hägrade, ivern lyste i hans ögon
men i hennes lyste bara rädslan

om jag sluter ögonen kan jag se hur seglets slits sönder
som ett spindelnät så skört
jag känner havssaltet i mina ögon och hör inget annat
än det rytande, upprörda havet


och när allt var över och spillrorna flöt in mot land
var det bara hon som ännu andades
om än svagt
och för all framtid skulle hon se hans älskade ansikte
i polstjärnans starka sken