"ibland känns det som att du inte ens skulle gråta om jag dog."

nej, det där var överdrivet.
jag är inte tretton år längre. min ångest måste vara mer sofistikerad än så.
jag kan inte gå runt och rimma på hjärta och smärta och förvänta mig.
jag kan inte förvänta mig något.

ett helt år.
nu ljuger jag för mig själv.

"jag är rädd för mörkret. tänk om du inte är där när det är ljust igen?"
men jag är inte åtta år heller, kan man tänka sig.
så sånt får jag inte heller säga. för flickor ska vara kvinnor, vargen inte rödluvan och om jag vill att du ska komma hit och leta efter monster i garderoben och under sängen så kommer förmodligen feministiskt initiativ ta initiativet att eliminera mig som "hot mot den nya samhällsordningen".

så jag ringer inte dig när jag vill krypa ihop som en igelkott med taggarna riktade inåt.

och även om jag åker hem till dig nu så skulle det ta två timmar och vi skulle ändå inte kunna ha sex för jag glömde pillret igår och du har aldrig kondomer hemma. vill du fortfarande ha hem mig?
näe, jag trodde väl att du kunde vänta några dagar till.

men du vet, man ska aldrig säga att det inte kan bli värre än såhär.
det skulle ju kunna börja regna.