Första gången jag fick ett tecken av honom. En liten hint. Ett kärlekskort. Kan jag kalla det så? För det var väl det som det var? Från honom. Jag tror jag lämnade mitt medvetande några små korta sekunder, när jag läst det. När jag läst det 1639264920 gånger. Och sakta började förstå. Att det var från honom. Killen. Kunde det vara så, att han, kanske skulle kunna tycka om mig?

Jag minns det så väl. Minns det så väl vad jag hade på mig första gången vi pratade på riktigt. Om våra mattelärare. Att jag skulle låsa mitt skåp med hänglåset men blev så nervös när jag såg honom luta sig mot skåpen bredvid mig att jag missade hålet två gånger och fick låsa upp för att testa igen.

Minns första gången han smsade mig. Klockan 02:17 en tisdagskväll. Jag trodde jag drömde. Såg hans namn lysa på mobilskärmen. Hans namn som lyste upp hela mitt rum.

Minns första gången han drog sina fingrar genom mitt hår. Minns att jag lovade mig själv efteråt att tvätta det lite oftare. Blundar jag kan jag fortfarande känna tyngden från hans hand.

Första gången vi åkte buss ensamma, bredvid varandra. I våras. En måndag. Han satte sig bredvid mig. Jag fick honom att skratta, hans ögon skiftade i grönblå och jag kände att jag kunnat sitta där halva mitt liv. Bredvid honom. Sen skrattade han igen, när han såg att jag hade bältet på mig. För jag hade glömt av det och kunde inte resa mig för att gå av. Sen la han sina hand om min rygg. Och vi gick mot skolan. Bredvid varandra.

Minns när han skrev det första gången. Ville jag komma hem till honom? Som jag ville. Hela min kropp ville, varje del av mig.

Minns varje gång mina ögon mött hans. Minns varje sken och varje stöt som gått genom hans kropp in i min, bara hans fingrar snuddat vid mitt ansikte.

Minns alla gånger han sagt mitt namn. Alla gånger han skrivit mitt namn. Alla gånger mitt namn, var hans