Hon hade förvandlats till en städerska på en porrklubb. Hon hade återvänt dag efter dag då även då hon insett att det var en ”porrklubb” som hon städade. Från början hade hon inte ens sett lokalen som en klubb utan enbart som en lokal. Det hade slagits i spillror i ett enda ögonblick. Ingenting hade blivit som det var. Ändå vägrade hon att ge upp, hon skulle inte säga upp sig. Men plötsligt hade hon kommit på sig själv med att ”leta” spår efter synden som hade bedrivits och som antagligen fortfarande bedrevs.

Stiftelsens grundare hade skapat sig en klubb efter att ha utforskat kvinnors innersta känslor, tankar och fantasier. Troligtvis hade grundaren dessutom studerat mer än så, personernas rädslor, innersta mörker och kroppar in i minsta detalj för att kunna skapa denna ”klubb” väl förtäckt till en park, ett kulturområde. Britt kunde inte låta bli att tro att grundaren hade haft denna syniska plan från första sekund. Och vem var hon? Utöver en kvinna som körde en för gammal bil, drev ett företag som knappt gick runt och slet som ett djur.

Fakta, hon jobbade i en park som sköttes av en stiftelse. En person som påstod sig vara doktor, psykdoktor och påstod att vederbörande satt med i stiftelsens ledning påstod att konstverken, samtliga var väl planerade sexleksaker. Denna doktor med mycket märkliga spasmiska ryckningar i ansiktet påstod vidare att dessa så kallade leksaker användes på kvinnor, med eller emot deras vilja. Detta var påståenden från en person. Det sade inte så mycket egentligen.

Denna doktor påstod att stiftelsen hade tillgång till material, material som doktorn refererade till utan att gå in på detaljer. Återigen påståenden som i nykterhetens klara sken tycktes vara minst sagt tunna. Till råga på allt elände hade inte Britt sett doktorn sedan den där kvällen, å andra sidan hade hon inte sökt doktorn heller. Vad var då fakta? Hon ägde en entreprenad som anlitats av en stiftelse för att utföra trädgård och parksysslor för stiftelsens räkning. Stiftelsen grundare hade varit en konstnär som bodde på gården, son till en storbonde och gården gjorde att han kunde skapa utan oro för det dagliga brödet. Följande var även faktum, det kom många besökare varje år och konstnärer fick en chans att ställa ut. Det var ett välbesökt tursitmål, och hon skulle sköta om träd, buskar och gräsmattor.

Även om det var så som den där doktorn påstod så angick det inte henne? Britt kunde inte förstå varför hon var så oprofessionell att hon ens brydde sig. Skulle en städerska på en sexklubb bry sig? Varför brydde hon sig om de mörka hemskheterna som högst eventuellt skulle kunna ha utspelat sig där? Och varför ville hennes fantasi skena i väg med henne så till den milda grad att hon trodde att en sekt nu levde ut sina riter i detta område där hon jobbade. Och åter igen, även om en sekt hängav sig till orgier på den plats där hon jobbade, hur angick det? det var ju inte så att hon fått en inbjudan till sekten. Ingen hade antastat henne, det var inte hennes ensak. Så vad var det inom henne som ville göra det till hennes angelägenhet?

Spasmerna. Det ryckte till i doktorns mungipa, sedan höjdes ögonbrynet varpå doktorn förde sin hand mot sitt ansikte. Tummen och pekfingret placerades under näsan och gled sedan ut för ansiktet mot mungiporna, pekfinger och tumme möttes sedan vid hakgropen. Det hela avslutades sedan med att doktorn blinkade till med det vänstra ögat. Det naturliga hade varit att doktorn placerade sin tumme och pekfinger. Denna påstådda doktor hade inte bringat några som helst klarheter. Vad drev henne? Hur kunde hon veta att doktorn var doktor? Hade hon sett någon legitimation kanske?

Vad var det för sanning som hon sökte? Vad var det för avslöjande? Vad som än hade hänt hade grundaren avlidit någon gång i slutet av förra århundradets första hälft, det vill säga före 1950, snarare 1940. Nu, 2010, hur kunde denna persons innersta ha sådan betydelse? Var det inte skulpturerna som var det betydelsefulla, eller för hennes del park, gräs och dylikt, det som faktiskt ingick i hennes arbetsuppgifter.

Britt hade precis kommit hem från gården. Efter det där samtalet med doktorn i mitten av maj så hade hon börjat att försöka vara ensam så mycket som möjligt då jobb skulle utföras där. Hon tog huvudansvaret för stiftelsens uppdrag och om hon behövde hjälp så tog hon in någon tillfälligt, Britt ville vara ensam. Det var som om hon inte ville bli störd. I bilen hem hade hon identifierat känslan som ”privat” eller ”avslöjande, jag vill inte bli avslöjad” eller ”jag vill vara i fred, här vill jag ha space och utrymme för att kunna tänka för att jag behöver det här..” Vad höll Britt på med? Det var revirtänkande och hon utnyttjade den lilla makt hon hade som ägare. Men till vad?

Vad var det som gjorde att hon plötsligt kände sig bevakad. Inte ens i de vildaste stunderna trodde hon att hon var bevakad. Men vad var det hon försökte dölja? Vad var det hon ville skydda? På sistone hade hon känt sig som Smegard i sagan om ringen. Förut hade hon inte sett skulpturerna, nu var det som om dom nästan talade med henne. Hon kunde bli stående vid en staty i evigheter och tvinga sig att gå därifrån. Då och då vidrörde hon dem. ”Se men inte röra” för betydde det att det var förbjudet för att det man ville ta på var skört och dyrt och man själv var liten, klumpig och skulle passa sig. Nu betydde det att det var för ens egen skull som man skulle låta bli det. Britt hade rört och nu var det för sent, det var så det kändes. Vad betydde det sexuellt ”se men inte röra” betydde det att man var ”klumpig och det där man ville men inte fick röra var för fint för en” eller betydde det att ”det var farligt för en?”

Skulpturerna var formade i olika material, men brons var det absolut mest använda materialet. Det fanns sten, det fanns andra metaller som stål och liknande, men brons var det huvudsakligen. Hon hade studerat sin arbetsbeskrivning och även grundarens direktiv och faktum var att inom vissa områden hade stiftelsen ganska fria tyglar. Man fick inte sätta upp saker hur som helst, vissa pjäser fick inte skymmas, eller det var tvunget att vara fri sikt mellan objekt a och objekt b. ett annat krav var att varje objekt skulle ligga lättillgängligt, även om objektet till stora delar var omgivet av vatten var besökarna tvungna att kunna ta sig ut tillobjektet i dammen och kunna gå runt det röra sig fritt utan att bli våta.

Det fanns en rad sådana direktiv, men hur man skulle anlägga rabatter eller sätta upp markbelysning och dylikt hade inte grundaren tänkt på. Där hade stiftelsen fria händer och den ansvarfriheten hade stiftelsen sedan delegerat vidare till Britt. Hon kunde till och med köpa in olika dekorationer, ta ner träd och liknande så länge det inte riskerade att påverka grundarens ursprungsplan eller så länge inte stiftelsens ledning motsatte sig. Det hade gett henne infall av att göra en tyst revolution. Hon kunde ställa ut små trädgårdsstatyer eller dylikt. Kanske föreslå var en ny lovande konstnär kunde få placera sitt lilla objekt. Men sen kom frågan: ”varför?” Varför skulle hon engagera sig och driva något korståg? Och vad var det för korståg hon drev, emot vem, och för vems skull?

Hennes besatthet bar drag av det selektiva. Hon såg inte skulpturerna utan vad de påstods vara, hon såg delar av det som påstods ha hänt, nämligen våld, tvång eller doktorns antydningar om våld, tvång, förnedring och liknande. Däremot blundade hon för åtrå, för lekfullhet, för frihet och dylikt, varför denna selektivitet? Och vem var doktorn? Hon hade inte ens fått ett namn. Varför letade hon bara efter tecken som pekade påt ett håll, för det gjorde hon onekligen, letade efter tecken. Varför uteslöt hon så mycket annat? Varför hade hon ett revirtänk? Som om hon skyddade sig själv, som om trädgården var hennes, ett utryck för hennes själ och känslor och lusta när det eventuellt var grundarens själ och högst eventuellt ett uttryck för grundarens sexuella preferenser. Uttalanden som hon ännu inte funnit en saklig grund för. Med brist på så mycket fakta, hur kan en människa dra så många slutsatser? Och varför just dom slutsatserna? Det kunde dras andra slutsatser? Varför dra slutsatser alls då det fanns så lite att ta på? Och vem var den där doktorn som inte ens presenterat sig med namn?

På sistone hade hon börjat skriva ner alla frågorna, alla tankebanor, alla spekulationer, sedan hade hon skriftligen börjat ifrågasätta dem. Sedan maj hade hela hennes tillvaro kretsat kring det. hon hade prövat olika uppslag, läst om de olika idéerna på nätet, låtit en tanke leda till en annan och följt sidospår. Likt en besatt hade hon bedrivit någon form av forskning som enbart resulterade i nya frågor. Ändå hade hon skrivit ner ett datum. Den 21 juni, sommarsolståndet. Det fanns en chans att det skulle kunna ge resultat. Om det fanns en sekt som hade märkliga sexuella riter i parken så kunde de tänkas träffas då, på grund av sommarsolståndet.

Lösa antagningar, selektivt tänkande. En sådan grupp skulle ses därför att de höll på med magi. Varför skulle inte sekten kunna ses på grundarens dödsdag eller varje tisdag kväll första tisdagen varje månad? Varför just på sommarsolståndets dag? begränsningar, förstelnade tankemönster som grundade sig i vad? Alla frågor hon ställt om hennes reaktioner och tankar hade mycket enkla svar i princip. Nycklarna var enkla. Det var hennes val, Britt gjorde val som alla andra, det var hennes värderingar, hennes längtan och hennes innersta, och det kom hon i kontakt med ute på arbetsplatsen och det var den som hon skyddade. Det var ganska enkla slutsatser, eller snarare nycklar. Men vad var det då som var hon? Vad var det då för val hon gjorde och varför? Det var bara nycklar, inga sanningar hade trätt fram ur dunklet dittills.

Det var som ett myggbett som envisades med att klia. Fantasierna fanns där om nätterna då hon kopplade av i sömnen och det slutade alltid med att hon vaknade med handen mellan benen. Fantasier om vad som hände, vad som skulle kunna hända och vad som skulle kunna ha hänt, vad hon trodde. Sekter, märkliga sexuella lekar, och så doktorn, doktorn som blev sektledaren som lockade ut kvinnor i parken för att sedan njuta av dem då de rörde sig mot statyerna, hur de gned sina kroppar, nakna kroppar mot skulpturerna på ett sätt som sedan lång tid var regisserat.

Om hon hittade doktorn vad skulle hon då göra? Skulle hon söka doktorn på en mer traditionell väg som att söka via nätet eller skulle hon bara hoppas på att doktorn åter igen dök upp i parken. I smyg hade sökandet redan börjat. Britt hade försökt att se om hon på egen hand kunde hitta information om stiftelsen kring gården, kanske det skulle ske någon invigning av någon staty som gjorde det möjligt för henne att åter stöta på doktorn. Ännu hade sökandet varit resultatlöst. Hon fann en längtan efter att få prata med doktorn, hon ville ha svar på sina frågor om sig själv, om hennes selektiva analyser. Samtidigt så fanns där en längtan efter att få bekänna för doktorn. Hon ville att doktorn skulle se henne och röra vid henne, älska med henne, mot hennes egna vilja. Och det ville hon också prata om.

Britt funderade över varför det här drabbade henne. Korta flyktiga möten kunde bita sig fast och hon kunde minnas dem i år. Det var som ett självplågeri, hon återvände till de platser där dramat utspelat sig för att få en akt två men så blev aldrig fallet. Helt plötsligt kunde hon välja att isolera sig, välja ensamhet och celibat för att en person fångat hennes uppmärksamhet. Likt en jungfru kunde hon då vänta i sitt torn på prinsen, men då män visade intresse kunde hon i bästa fall spendera lite av sin tid på dem för att sedan ganska omgående tröttna och gå vidare utan dessa män.

Nu byggde hon i stället upp drömbilder, stora scenarium om hur det skulle gå till. Det skulle utspela sig i parken, doktorn skulle tala med henne, till henne och hon skulle lyssna och svara. Doktorn skulle röra sig i dunklet och kring skulpturerna, hon skulle följa efter, tappa bort doktorn och söka doktorn. Men i stället skulle doktorn hitta henne först och det skulle likna ett bakhåll. Med sin blotta uppenbarelse skulle han vara henne övermäktig, hon skulle bringas på knä, förhoppningsvis bokstavligen talat. Doktorn skulle tvinga henne att göra saker med skulpturerna, under doktorns tillsyn skulle hon beträda statyerna som hon egentligen bara fick ”Se men inte röra.”

Doktorns instruktioner skulle vara tydliga, doktorn skulle avslöja hemligheterna med varje skulptur och låta henne praktisera medan hon såg på. Med lystna blickar och upphetsad mörk röst skulle doktorn berätta exakt vad hon skulle göra. Hon behövde inte klamra sig fast vid tankar försöka bibehålla kontrollen utan bara göra som doktorn sade. Lita på att doktorn visste bäst. Det var som ett parti poker som hon ville förlora, men det skulle inte vara för uppenbart. Varför skulle doktorns röst vara upphetsad? Vad skulle göra doktorn upphetsad? Sanningen var ju att det var doktorns röst som hetsade upp henne, men vad skulle kunna få doktorn upphetsad?

Britt kastade sig ner i sin fåtölj och hon föreställde sig att hon låg i en divan och öppnade sig, doktorn satt på en stol bredvid henne och förde anteckningar. Då skulle hon ha doktorns hela uppmärksamhet och doktorn skulle engagera sig till fullo och förklara och hitta ett botemedel som var av sexuell natur. Britt vred sin kropp i soffan och letade efter en fjärrkontroll. Hon fick igång musikanläggningen och musik började spelas. Salem Al Fakirs ”keep on walking” pumpades ut. Hon höjde volymen, men det hjälpte inte. Musiken var inte tillräckligt stark och intensiv för att blåsa bort allt ur hennes tankar. Doktorn och skulpturerna dröjde sig kvar.

Britt började sjunga med, sedan skrek hon ur sig texten ” I was aming for the sky… but once agin the sun was riceing I better keep on walkin..” hon bytte låt till U” och mysterious way. Det borde funka. Men vad var det som fick henne att längta efter att besegras, jags och fösas genom en park för att fjättras efter att tvingats klänga naken på skulpturer i brons framför doktorns upphetsade ögon, och varför skulle doktorn vara upphetsad? Varför var det viktitt för henne att doktorn blev upphetsad? U2 hjälpte uppenbarligen inte heller.

Om hon varit kåt hade hon kunnat onanera, men hon var frustrerad över allt som slog ut i hennes inre likt maskrosor. Tankarna var inte nya, de var bara betydligt tydligare och mer uttalade den här gången. Kunde hon träffa doktorn och ställa doktorn till svars för doktorns uppenbarelse och doktorns inverkan på henne, bar doktorn ansvar för det? Eller låg även det hos henne. Britt behövde någon att klandra för sina känslor, sitt rus, sin smärta som frustrationen gav. För det skapades en stress som fick henne att agera irrationellt, i stället för att granska bladen i buskaget så granskade hon omgivningarna, kartlade och planerade för olika eventualiteter. U2 hjälpte inte ett dugg.

Britt sparkade med benen i soffan likt ett barn som slänger sig på golvet och skriker sparkar och slår. Omoget men det var ett uttryck för desperation och frustration och det var unge fär lika effektivt som Salem al Fakir. Anastacia då? Doktorn borde ställas till svars. Det vore inte mer än rätt. Tankarna hade varit så irrationella att hon ett tag hade begrundat tanken på att ragga upp någon, vem som helst på nätet, bestämma träff ute i parken i förhoppning om att doktorn skulle se och kanske ingripa. Om hon startade en egen sekt för hon var uppenbarligen kapabel till det så kanske hon kunde locka fram den eventuella sekt som hon fantiserat om. Nu insåg hon att tanken på att det bara var en vanlig park där grundaren möjligen var lite knäpp och tillika impotent inte räckte. Det var tvunget att ha åtminstone delar av det värsta, helst hela paketet och lite till. Nu hörde hon Anastacia. Var det en sanning? Hon ville att det skulle vara så, det var därför som hon hela tiden utgick från det fast det saknade grunder. Men varför ville hon det?

Något hade slagit ann en ton inom henne. hon ville att det skulle vara på det sättet. En annan sanning var otänkbar. Och varför? Varför? Ville hon att det skulle finans en sådan värld, var det som att hon hade ett behov av det, just att det fanns en sådan värld och en värld i hennes närhet som om hon ville hade tillgång till. Som om hon fick en stående inbjudan. Var det tanken på att få städa efter festen utan att själv få en inbjudan som störde henne? då Anastacia låt var slut tryckte hon på repet.

Hon ville inte bli bjuden på festen, hon ville bli dittvingad och bli utsatt för det. som en förlamad ville hon bli ditburen och invigd, utsatt och befriad, i samma stund som hon tvingades. Doktorn skulle tvinga henne att lägga sig med sitt sköte över den där skulpturen vars ansikte var allt för tydligt utformat. Det var en staty som låg ner i brons. Det var som om den låg och filosoferade, men tungan stack ut en bit och statyn hade ett märkligt leende, näsan var grotesk och hade en period anklagats för att vara antisemitisk. ”left oustide alone” var det vad det handlade om. Vbille hon få komma in? Var hon ”sån?”

Och vad var ”sån?” hon hade sett ett par statyer, blivit upprörd då hon hörde en historia som hon fortfarande refererade till som ”hemsk” samtidigt som hon ville bli en del av den historien som hon ansåg vara ”hemsk”. Det var som om hon inte ville att det skulle bli acceptabelt, det var som om det var en förutsättning att det inte var okej. Det var inte så att hon upplevde en sexuell orgasmliknade känsla, det var snarare ett ”krav” eller ett begär av att få ”ha” något som tillhörde henne, något som hon berövats. Det handlade om någon form av girighet. Hon skulle ändå bestämma, hon krävde doktorn och hon skulle få som hon ville nämligen utsättas för något som hon på riktigt tyckte var hemskt och mot sin vilja, uppriktiga vilja.

Britt var som radiostyrd, för varje steg kändes det som om hon bröt mot en ny barriär. I blindo rusade hon in på kontoret och satte sig vid datorn. Snabbt klickade hon bland ikonerna och svor då datorns arbetsminne jobbade med att öppna webläsaren. Det tog alldeles för lång tid, det kanske rörde sig om tolv sekunder, men det kändes som tolv minuter. Snabbt slog hon in stiftelsens namn i en sökruta och väntade på träffarna. Hon bläddrade sig igenom de olika alternativen och försökte leta efter ett lämpligt domännamn. Efter en stund fann hon det hon sökte då bloggarna började avta. Från den sidan hittade hon stiftelsen och helt plötsligt fick hon syn på doktorn. Vid porträttet stod bara doktorn och så en mailadress och ett telefonnummer. Ett mobiltelefonnummer. Begynnelseiffrorna gjorde att hon antog att det antingen var ett kontantkort eller ett abomang som tillhörde stiftelsen.

Innan hon ens hann överväga det hela slog hon numret. Det gick fram ett par signaler innan någon svarade. ”Är det doktorn?” frågade hon. Om Britt hade funnit sig hade hon sagt med kaxig röst ”Doktorn antar jag” eller ”Doktorn utgår jag ifrån:” Men hennes röst lät snare liten och skrämd. Där fanns ingen stadighet. ”Ja det är doktorn, vem är det?” Hon svarade med viskande röst ”Det är Britt…” Doktorn svor irriterat. ”det är så usel mottagning här ute, vet du jag kommer vara är ett par timmar till, maximum fyra timmar till, jag har lite att pyssla med, kan jag ringa dig sen, eller sover du?” Britt slängde en hastig blick på klockan. Klockan var nitton, då skulle hon hinna bli tjugotre. ”Det går bra det doktorn.” ”Vi hörs…” samtalet bröst och Britt satt kvar med luren vid örat. Det fanns ingen återvändo. Vad hade hon gjort?