Logiskt sätt borde det vara tröttheten, men vid närmare eftertanke kunde det vara känslorna som drog i hennes ögonvrår så att ögonen syntes dras ner, åtminstone huden, vävnaden kring ögonens undre ytterkant. Munnen tycktes ha förenat sig med ögonens rörelse. Det var en gråblond ton som fångade hennes hår som hängde fritt och sträckte sig ner till skulderbladen. Gud hade dock belönat henne med drag som gjorde att hennes skönhet var bestående genom livet om hon bara skötte sin kropp, åt rätt, rörde sig och inte vistades för mycket i solen. Då hon vanligtvis vistades i området så gjorde hon det med gummistövlar och en trädgårdsmästares överdragsbyxor och klumpiga jacka i neonfärger och reflexer.

Britt drev en entreprenad som utförde park och trädgårdsysslor och denna park där hon nu befann sig var en av huvudkunderna. Den ägdes och förvaltades av en stiftelse. Konstnären hade levt för hundra år sedan och antagligen mer där till. Han hade varit äldsta son till en storbonde och axlat sitt ansvar att ta över gården. Ägorna bringade så pass stora intäkter att han kunde anställa en ställföreträdare medan han själv levde på gården och hängav sig till att skapa sina skulpturer som han sedan ställde ut i området. Han hade inga bröstarvingar utan hade i sitt testamente låtit skapa en stiftelse som nu skötte gården och markerna där hans konstverk kunde få betraktas av allmänheten. Skog och mark skulle förvaltas av stiftelsen och intäkterna skulle gå till att sköta området.

Britt kände väl till området och konstverken. Konstnären hade hon ingen djupare kunskap om. Det var miljön som var hennes intresse på yrkesmässiga grunder. Nu stod hon vid en staty som kallades ”skogsvaktaren” en man med stort buskigt skägg med en sänkt pilbåge där en pil vilade i mannens grepp med spetsen ner mot marken. Britt var tämligen säker på att mannen siktade mot ett skadeskjutet djur, han hade en sådan position eller kanske en liten kanin. Någonting i statyn hade hon alltid ogillat.

Den första etappen var klar. Uppvaknandet, nu skulle man fortsätta. Vårstädningen var klar, och man hade skapat en grund för att börja arbetet. Våren 2010, mitten av maj. Det var nu den hektiska perioden började. Företaget hade gått bra och nu för tiden hade de fortfarande uppdrag vintertid, parker som ville ha lite snörörjning, belysning fixad och dylikt. Dessutom ville en del kunder planera kommande säsong. Det gick bra för henne. Ändå var den lön som hon plockade ut blygsam. Kunderna strömmade till, antalet anställda växte, men vinsten ökade knappt. Britt behövde en pengapress, någonting som gjorde att pengarna strömmade in. Dom hade funderat på att skaffa en ny maskinpark som gjorde att man kunde hjälpa folk med dränering och liknande, även planer på att kunna utföra avverkning av skog i mindre skala hade funnits. Vinsten var för liten.

Plötsligt hörde hon steg bakom sig. Hon vände sig om och fick syn på en person iklädd kostym, väst utan på den vita skjortan, en hatt på hjässan, vita handskar och en käpp. Runt munnen vilade en buskig mustasch och under hakan fanns ett parti med skägg. Skägget var skimrande svart och det rufsiga svarta håret bar tydligt ålderns tecken. Personen stirrade på henne, kroppen gungande likt en berusad mans kamp att finna balansen. Fingrarna spretade då armen gjorde en rörelse som för att hälsa. Britt tog handen. Hon log vid blotta synen på handen. Den var lika ful som hennes egna, skrovlig, torr och gav ett strävt intryck. ”Hej jag är Britt och jag äger den entreprenad som sköter området, jag inte bara äger den utan utför mestadels av entreprenadens arbete själv. ” Hon såg hur främlingens hand drogs sig ur hennes grepp.

Det ryckte till främlingens vänstra mungipa, i nästa sekund höjdes vänster ögonbryn i doktorns ansikte, doktorn förde handen upp mot ansiktet, tumme och pekfinger placerades under näsan för att sedan glida isär och följa munnens konturer åt varsitt håll. Tummen och pekfingret möttes sedan vid hakgropen och allt avslutades med en blinkning i vänster öga. ”jag vet mycket väl vem du är, du kan kalla mig doktorn. Jag anlitar dig, jag sitter i stiftelsens ledning, man kan säga att det är jag som styr stiftelsen.”

Britt funderade på om hon skulle niga. Britt insåg att hon säkert var ett par centimeter längre än doktorn. ”Så ni är läkare?” doktorn nickade. ”Inom psykiatrin, jag är doktor, jag har förkastat planerna på proffesur.” Det ryckte åter igen till vid doktorns mungipa, den vänstra, tätt följd av ögonbrynet som for upp, instinktivt for handen upp, tumme och pekfinger placerades under näsan för att skiljas på sin vandring runt munnen och åter mötas vid hakgropen och i samma stund som tumme och pekfinger möttes avslutades det hela med en tydlig blinkning i vänster öga. Det var som om fingrarnas rörelse kring munnen skulle stilla det upproriska ansiktet.

”Jag såg dig, jag kände igen dig, trots din civila klädsel, och tyckte att det vore på sin plats att hälsa och samtidigt passa på att berömma er för ert arbete här, stiftelsen är mycket nöjd med er insatts. Nu ska jag inte störa dig på din privata tid.” Britt skrattade till ”privata tid, ja, jo jag är ledig, men är här för att planera morgondagens arbete.” Doktorn vände på klacken och gick. Antagligen var doktorn där för att se hur fundamentet till den nya statyn skulle bli. Då och då hittade man nya statyer eller skapade nya statyer enligt konstnärens orginalskisser. Då och då fick konstnärer som ansågs verka i grundarens anda en chans att visa upp sitt arbete i omgivningarna, och det fanns tydligen ett galleri i någon av byggnaderna där konstnärens egna skisser hängde, och andra fick ställa ut.

Britt kände en hunger inombords. Märkligt nog så associerade hon hungern i dag med att skära upp grönsaker. Känslan av kniven som skar igenom växten som blödde ut fukt och vatten gav henne en känsla av liv, aptit. Britt kunde applicera lusten med en vampyrs. På skoj brukade hon fantisera att hon var en grönsaksvampyr. Därför kanske hon kände en avsmak för statyn med pilbågen och den tänkta kaninen, den kanin som hon föreställde sig skulle vara måltavla för pilen. Britt funderade ofta över statyerna i området, det var som om de hade en stark dragningskraft.

Det fanns en känsla av kyrkogård över området. Det låg en sådan stämning kring hela området. Hon hade känt känslan på många kyrkogårdar som hon utfört arbeten på, det var fullt av liv, det fans rinnande vatten, buskar, träd och stora välarrangerade rabatter samt landen. Gräsarealerna var enorma och runt omkring brukades åker, ängsmarken skördades och skogen gallrades. Ändå så fanns känslan där av just kyrkogård. Fast samma känsla hade hon fått vid Mårbacka. Kanske var det så at platser där kända nu mera döda skapare och tänkares hem blev som gravplatser, deras ande vilade över området likt fuktiga tunga handdukar.

På väg tillbaka för att bege sig hem uppenbarade sig plötsligt doktorn framför henne. Doktorn mötte henne med blicken. I si hand höll doktorn en ciggarill. ”Hej igen” sa Britt glatt. Doktorn nickade bara vänligt mot henne. Det ryckte till i vänster mungipa, det vänstra ögonbrynet höjdes, doktorn placerade tumme och pekfinger under näsan där mustaschen var som tjockast och lät tumme och pekfinger göra sin vandring, det hela avslutades med en blinkning. ”Ingenting for isoleras….” Britt såg på honom förvånat. ”Konstverken, inga konstverk får isoleras, varken grundarens eller andra, det är hans uttryckliga begäran. Som du ser kan man som besökare komma fram och röra vid konstverken. Han ville skapa en intimitet mellan betraktare och skapelsen. Själv har han placerats ut i parken efter egna direktiv, observera direktiv, inte önskemål så att man kan se någon avbild av honom nästan oavsett var man befinner sig i området. Freud är underskattad, Freuds lära är mycket trevlig att pröva mot grundaren.”

Britt kände sig gladare nu än vad hon gjort då hon kommit till parken ett par timmar tidigare. ”Och då är det ju utmärkt att ha en psykiatriker som stiftelsens ledare.” Doktorn blickade ut över området. ”Grundaren, han hade behövt hjälp. Vid obduktion visade det sig at han hade fysiska skador som gjorde det omöjligt för honom att få erektion. Men samtidig trodde att han var homosexuell, vilket var brottsligt och ledde till en omedelbar utfrysning av samtiden. Brutalt, hänsynslöst och utan tillstymmelse av förståelse. Britt försökte lyssna på vad doktorn föreläste om. ”Jag kanske tråkar ut er?”

Britt ryckte till som om hon fått en örfil. ”Nej, det hoppas jag inte.” Doktorn böjde huvudet aningen bakåt och ställde sig på tå för att sedan gunga tillbaka med tyngden mot hälen. ”Jag hoppas inte det, men jag tänkte berätta lite om den själ som du jobbar med, stiftelsens grundare, det här är hans själ och hans kropp.” Det ryckte till i vänster mungipa, sedan ögonbrynet, tumme och pekfinger placerades under näsborrarna för att börja sin vandring på varsin sida av munnen ner mot hakgropen. Det hela skulle avslutas med en blinkning. Britt orkade inte titta på hans ritual utan väntade tills blinkningen avslutat hela ritualen. ”Grundaren fick ta över gården men var konstnär, han såg till att gården gav honom det han behövde för att kunna leva ut sitt skapande. Hans fysiska sjukdom gjorde att äktenskap var uteslutet enligt hans egna uppfattning. Stiftelsen har i sin ägo hans dagboksanteckningar som är mycket detaljerade och utlämnande.” Britt avbröt doktorn ”Och vad säger det er?”

Doktorn gav henne en skarp blick. ”Han var tvungen att försvara sig, förklara sig i förhoppning om att få upprättelse. Hans längtan fans där, en längtan som han bara kunde förkroppsliga genom sina statyer. Som du ser är har detaljerna i hans skulpturer mycket framhävande utformning.” Doktorn drog henne med till en staty som föreställde en naken man. Mannen stod och blickade ut över parken. ”En del statyer är i brons, andra i järn, stål och liknande, men det är robusta pjäser.”

Britt såg på statyns kropp. Den var mycket riktigt detaljerad utformad. ”Detaljerad men o oproportionelig, se lemmen en vanlig staty brukar ha en diskret liten lem i tillbakadraget tillstånd, hans gestaltning av lemmar är gigantiska även om de är tillbakadragna, oftast är lemmrna på väg att nå erektion eller har redan fått det.” Just denna staty hade en tillbakadragen lem om var kraftigt och tydligt utanliggande på kroppen. ”Du får känna på statyn, det är tanken. Som jag sa, de får inte isoleras. Statyerna i dammarna ska ha små gångar som gör att besökare kan gå ut till statyerna. ”

Britta tvekade. Det var som om hon var rädd för att bränna sig. Doktorn viskade ” ta på den.” nu blev Britta osäker och nästan rädd, rädsla ersattes av blyghet. Doktorn förde sin hand över statyns lem, lät sin tumme gnida sig mot statyns lem. ”Denna fixering vid manslemmar förbättrade inte hans situation, ryktet om homosexuallitet förstärktes.” Britta såg nyfiket på doktorn. ”Och i dag menar psykiatrin att han försökte ersätta sina egna tillkortakommanden, överkompensera?” ”Du kände statyns energi, det märktes på din tvekan. Alla statyerna har en enorm energi för den som vågar känna den. En sorg, en ilska, en vrede, en hunger, ett instängt behov och en längtan, ett sökande efter bekräftelse” Doktorn började gå bort från statyn.

Hon följde efter doktorn. Några minuter senare slog tanken henne att det var då som hon gjorde valet, hon hade kunnat gå hem, avslutat samtalet och gått hem, men hon valde att följa eter doktorn. ”Överkompensera, tillkortakommanden…?” Doktorn vände sig inte om ytan fortsatte ” Freud hade inte alltid fel. Det finns en del intressanta teser. Man ska inte skoja för mycket med gamle Sigmund. Vi iklär oss alla roller, vi bär alla masker och vi har en inre kamp, ska man eller ska man inte, borde man eller borde man inte. Överkompensera eller inte överkompenseras? Vad tror du om den här statyn?”

Dom stod framför en staty av en kvinna som var enormt hög. Man kunde gå in under kvinnas kropp. Den var precis som de manliga statyerna mycket detaljerade. Britt kunde se vulvans tydliga former. Den var förhållandevis detaljerad om man jämförde detaljerna i statyns ansikte. Men något stack fram ur statyns vulva. ”Överkompenserat?” Doktorn såg belåten ut, som om han hade kommit till en punkt i hennes argumentation som brast. ”En kvinnas klitoris, stor som ett plommon” utbrast doktorn förtjust. ”Avund” dristade sig Britt till att få fram. Doktorns mun smalnade, ögonen blev mörka. ”Avund?” Britt nickade. ”Avund för att hon kunde njuta och att hon hade något mellan bena som stod hårdare än vad den köttslamsan mellan hans ben gjorde. ” Doktorns ögon sköt blixtar. ”Avund?”. Britt kände en triumf. ”Hermafrodit?” Doktorn svalde ansträngt. ”Det är också en tanke, hermafrodit, spännande, men avund?”

Britt började känna sig avslappnad med doktorn. ”Jag jobbar med blommor och bin, i uttryckets flesta bemärkelser. Hermafroditer är vanligt i växtriket.” Doktorn nickade eftertänksamt. ”Jag jobbar med människor, kvinnor kan födas med enorma klitoris, dessa kvinnor brukar ofta uppfattas som skrämmande, och ja en del menar att det är en människa som börjat sin skapelse som man. Drottning Kristina är ett sådant exempel, man trodde först att det var en prins som fötts.” Britta log för sig själv. ”Så grundaren har sett en kvinna som haft enorm klitoris och som han känt avund för, och kanske önskat att han varit kvinna för då hade han inte behövt avstå från sex på grund av fysiska handikapp?”

Nu verkade det som om doktorn vant sig vid hennes offensiva form att föra ett samtal på. Det ryckte till i vänster mungipa, vänstra ögonbrynet höjdes, tummen och pekfingret rörde sig aningen långsammare runt munnen den här gången och blinkningen kändes som den stannade upp mitt i händelsen. Britt slogs av en tanke. ”Jag har läst Dan Brown och det känns snarare som om du är professorn i Browns böcker än en psykolog.” Nu skrattade doktorn högt och lade en hand på hennes axel. Britt förvånades över doktorns agerande. En beröring hade hon inte förväntat sig. ”Så det här är en galen sekt som lämnar spår till eftervärlden som du och jag ska sköta om likt små barn.” Britt hade blicken fäst i marken. ”Små barn? Är det grundarens inre barn som vi vårdar?” Doktorn såg på henne. ”Har du läst psykologi, eller på annat sätt varit i nära kontakt med den världen?” Britt svarade med en motfråga ”har jag rätt?” doktorn skakade muntert på huvudet. ”Nej du har fel, det du säger kan det nog ligga en del i, men det är inte det primära. Det är inte grundarens tanke. Grundarens tanke var betydligt mer konkret. Kvinnorna och männen som varit modeller har oftast varit folk som rört sig kring gården, pigor, drängar, dagsarbetande, backstugusittare och så vidare. Den kvinnan med för stor klitoris var antagligen en piga. Vi har forskat väldigt mycket i det här för att kunna lämna ut fakta kring skulpturerna, det är en del av stiftelsens åtaganden”


Doktorn gick ut på en plattgång som ledde mot en skapelse där vatten strålade upp och det blev någon form av fontän. Doktorn gick runt och tittade på skapelsen från alla vrår och vinklar. ”Om det är en kod, hur förklarar man då detta med en freudiansk infallsvinkel?” britt ryckte på axlarna. ”Man skulle kunna hävda att det handlade om strålar, manlig fallossymbolik och så vidare, men jag hör att jag är ute och cyklar, och jag är här för att lära” svarade Britt som inte orkade tjata om hon hade fel. ”Vår grundare gjorde många konstverk som föreställde föremål, men de var alla väldigt detaljerade, de var enormt genomtänkta. Vår grundare lämnade oss inte svävandes i okunnandet. Men du har rätt, det är kodat.” Britt såg på honom. ”Misstankarna om homosexuallitet vart plågsamma, det störde honom, det kränkte, men det störde honom. Så han skapade annat för att lägga ut en dimridå?” Doktorn nickade gillande. ”Grundarens plan, grundarens arbete avtog inte, men det var tvunget att ta sig en annan form, få ett annat utryck för att slippa jagas av folk som ville slänga in honom på hospital. Han såg vad som hände med Fröding.”

Britt hade vandrat runt bland statyerna med doktorn. Det var tabu att röra vid statyerna, redan som liten fick man lära sig att man fick ”se men inte röra.” Det i sig var en spännande påhyvlande fras som symboliserade mycket, Britt kunde inte förstå varför hon såg Freudianska perspektiv i allting. Det störde henne, hon hade alltid sett sig själv som en naturvetare. Det hade varit naturligt att studera vidare och blivit läkare eller forskare, men ändå drogs hon till trädgårdsarbete. Det var en fantastisk kombination av att få blanda teori med praktik. En naturvetare som plötsligt mot sin vilja drog paralleller till Freud, men samtidigt hade Linés intressen kunnat verka dubbelbottnade.

”Se men inte röra” hade hon tänkt för sig själv, det var normen, den uttalade regeln som nu brutits. Det fanns en dragning till konstverken och då hon tänkt efter så var det nog så i många fall, en förbjuden frukt, man ville känna på konstverken för att förstärka upplevelsen, något som var starkt förbjudet. Hon mindes första gången som hon tagit i en orm. Rädslan och förväntningen på känslan som inte alls överrensstämde med verkligheten. Något liknande hade hon upplevt med statyerna. Hon hade förväntat sig något kallt och dött, men upplevt något som var fysiskt neutralt, inte alls kyligt, men som hade en dragningskraft. Då hon rört vid den ena statyns kropp så var det som hon fick anstränga sig för att slita sin hand från statyns torso. Känslan hade sedan infunnit sig vid de andra statyerna.

Hon mindes sina relationer, i början, första gången med en ny man så tvekade hon vid att beröra, men sen försvann blygheten och efter ett par träffar tog hon för sig, utforskade och vägrade att släppa taget. Precis samma sak hände med statyerna. Girigt tog hon på dem, smekte överarmar, kände på fingrar, smekte ansikten, men det närmaste könen hon kom var statyernas bakdelar. Det vore för uppenbart att röra vid lemmen eller vid vulvan. Det kändes inte fel, det kändes snarare som om det inte var meningen, som om man missade det väsentliga. Hon föreställde sig att om hon rörde vid könen skulle hon gå i en fälla. Då skulle hon fixera sig vid könet och bli förblindad för det som var meningen att hon skulle se och känna.

Doktorn hade precis avslutat en vandring med fingrarna över ansiktet då doktorn sa viskande ”jag tror det börjar sjunka in, du börjar läsa av koden, du rör inte genitalierna. Det handlar inte om dem” Britt nickade eftertänksamt. ”Så vad handlar det om?” Doktorn slog ut med armarna. ”Du ska få nyckeln. Grundaren var hetrosexuell, och hade ett stort tycke för kvinnor och sexuallitet, men kunde inte genomföra regelrätta samlag. Den frustrationen gjorde att an fick en fixering kring det sexuella. Han utövade sin maktposition för att få kvinnor att göra honom till viljes, och han använde sin karisma till att förföra.” Hon nickade utan att egentligen förstå mot doktorn. ”Kvinnorna var inte modellen, de var syftet.”

Britta lät orden sjunka in för hon förstod att det var hela förklaringen. ”Även då grundaren gjorde figurer i form av ett föremål eller en man så hade han kvinnor närvarande, nakna och väntandes.” Dom gick mot en staty som föreställde en kvinna som hade håret uppsatt i en knut. En hårlock hade sluppit loss ur knuten och stack upp. fingrarna på händerna spretade, långfingrarna var längre än vad som var proportioneligt och händerna vilade en bit ovanför marken. Händerna i sig kändes opropotioneligt stora. ”Tvätterskan” sade doktorn.

”Varje verk gjordes till en kvinna… de skulle attrahera kvinnan. Britta trodde sig börja förstå. ”Så han gjorde de här statyerna för att få kvinnors uppmärksamhet.” Doktorn såg fascinerat på henne. ”Grundaren frågade ut kvinnorna vad de gillade, snokade runt i deras innersta, sedan gjorde han en skapelse som skulle attrahera deras lusta. Det skulle finnas en stark dragningskraft som skulle väcka en åtrå inom den utvalda kvinnan.” Britta såg på statyn. ”Vilken uppvaktning…” Doktorn ignorerade hennes kommentar. ”De flesta andra skulle göra en staty till kvinnans ära, men grundaren gjorde en staty som tilltalade kvinnans fantasi och som var utformad för hennes behov. En del kvinnor fick flera skulpturer.” Britt avbröt inte doktorn. ”Det är sexhjälpmedel, tanken hos grundaren var att kvinnorna skulle ha sex med statyerna vilket han fick dem till. Just denna staty är meningen att kvinnan ska rida statyns huvud, föra in hårlocken, eller ligga på rygg och få in tvätterskans fingrar i sig. Grundaren såg sedan på då kvinnorna lekte med statyerna efter mer eller mindre påtryckningar, i vissa fall regelrätta order. Statyerna fick göra det som han ville göra med kvinnorna men var oförmögen till. Det berättades att han kunde använda våld för att få dem att leka framför hans ögon. Till en början gjorde kvinnorna det frivilligt, de ko till honom, men med åren blev hans känslor mer aggressiva och då skydde grundaren inga medel.”

Britt rörde sig kring statyn. ”Den här?” Doktorn funderade en stund. ”Här var inget våld, kvinnan var tvungen att frivilligt ta emot figuren. De med våld är utformade på ett sådant sätt att kvinnan kan bli tvingad att beträda statyn, eller att grundaren rent fysiskt för in skulpturen i kvinnan. De sistnämnda är naturligtvis betydligt mindre pjäser. Grundaren skapade för att sedan se kvinnorna nyttja eller nyttjas av skulpturerna, det är deras enda syfte enligt grundarens egna anteckningar.”

Britt började se sig omkring med helt nya ögon. En rädsla kröp inpå henne. Hon vågade inte se på doktorn. ”Han har låtit placera ut statyer av sig själv så han kan se på när betraktarna rör sig i hans egen skapelse. Några av skapelserna, till exempel altaret är till för att blottlägga en kropp och kunna studera den in i minsta detalj. Andra skulpturer och konstverk användes för att fjättra en person och sedan plåga människan under sadistiska former. Redan under sin levnad ställde grundaren ut statyer här och bedrev sin utlevnad utomhus sommarnätter som denna.

Det vackra och det hemska blandades. Britt kände hur det svallade inombords. Tanken från början att låta kvinnor förälska sig statyerna och sedan älska med dem medan grundaren såg på var en tändande tanke. Energin som grundaren lade ner, noggrannheten för att lyckas. Men tvånget, de regelrätta sadistiska uttrycken var värre. En rädsla, en fruktan, de som tvingades, deras utsatthet. Ändå snurrade tankarna i hennes huvud just vid det hemska, och hon funderade på vilka statyer som var vad egentligen. Vilka leksaker hade skapats för att användas av fri vilja och vilka skulle man fjättras vid för att sedan utnyttjas. Hon ville veta, och hon förbannade sig själv för att hon var tvungen att tänka på tvånget och förnedringen. ”Grundaren var mycket noga i sitt skapande, han prövade ut de olika föremålen för att de skulle passa användaren perfekt.”

Det kändes som om doktorn medvetet utelämnade detaljerna, och Britt var säker på att det fanns mycket väl skildrade detaljer. En nyfikenhet med avsmak drev hennes tankar kring det sadistiska, kring tvånget och de utstuderade beteendet. Allting var ett rörigt grötigt kaos i hjärnan. Hon försökte minnas de skulpturer som hon jobbat kring för att se om hon med hjälp av minnets kraft kunde se vad respektive pjäs skulle användas till. Men röran inom henne gjorde det omöjligt. Varför ville hon veta alla smutsiga detaljer? Någon mekanism drev henne till det? Lite grann samma sak som hon ville veta vad som hänt vid lustmord och bilolyckor. Det var också tabu.

Samtidigt mindes hon att allt inte var hemskheter, det fanns även ömsesidig njutning kring en del av skulpturerna. Britt undrade vilka de var. Hon försökte föreställa sig hur man skulle röra sig vid statyerna för att få ut maximal effekt. Det enda hon lyckades se var hur grundaren prövade statyernas delar på kvinnorna som nakna satt i ateljén och väntade på att få användas som försöksdjur. Återigen såg hon tvånget, exploaterandet och utnyttjandet. Doktorn hade ju sagt att det fanns ömsesidighet, åtrå, att kvinnorna kände sig upphetsade av statyerna.

Britt kände sig fysiskt svag. Tanken på instruktionsbok kom snurrande i huvudet. Om grundaren varit så noggrann med sina anteckningar var hon säker på att personen i fråga lämnat tydliga instruktioner om hur varje pjäs skulle användas och vilka fördelar det förde med sig. Britt började notera skulpturernas placeringar, undra om de också var väl utvalda med hänsyn till ljus, insyn, utsatthet i förhållande till skydd mot vädrets makter. ”allting här har en tanke” mumlade hon. ”Allt är mycket väl genomtänkt, precis så som i Dan Browns böcker. ” Britt vuille inte veta om det fanns en regelrätt instruktionsbok. Det var så många detaljer som ändå utelämnades till fantasin så just den kunskapen kunde hon klara sig utan.trots samlad kraft kunde hon inte lämna ”dan Brown ” bakom sig. Tänk om det fanns ett hemligt sällskap som samlades här och utförde riter, de älskade med statyerna, plågade varandra i månskenet med huvor och masker. ”Huvor och masker, fan” tänkte hon. Nog hade hon sett några statyer av det slaget med. det snurrade, hon förbannade sig själv för att hon inte varit mer uppmärksam över skulpturernas detaljer. ”Fan fan fan” tänkte hon igen.

Statyernas position, deras kroppsspråk, det fanns en tanke med det med. till en början kändes det som om doktorn hade avslöjat allt, men sen insåg Britt att hon bara fått en nyckel, en ledtråd. Detaljerna var obefintliga då hon tänkte efter. Konstnären hade använt föremålen som redskap för sina sexuella lustar, de var väl genomtänkta. Till och med självporträtten föreställande konstnären själv hade en tanke, han kunde blicka ut över besökarna, syndarna, ibland i smyg bakom något träd, ibland tydligt från någon kulle. Britt insåg att träden hade funnits där redan på hans tid, väldigt få saker hade förändrats under det senaste århundradet.

Det var ett område som Britt kände väl till. Hon hade tvingats läsa igenom luntor kring planeringen av området och dess historia. Nu befann dom sig i närområdet till gården, men Britt visste att det fanns skulpturer både ute i skogen och ute på ängarna. Någon hade sagt att det var omöjligt att hålla reda på alla. Tanken på de nya konstnärerna som också fick ställa ut, de som verkade i grundarens anda, var de delar av den föreställda sekten? Fortsatte det hela, en sekt som utförde ritualer och skapade nyproduktion av grundarens verk och bjöd in lärjungar. Var de konstnärerna som ställde ut införstådda i koden?

Alla skulpturer var inte människor eller djur, en del föreställde abstrakta saker, andra föremål som till exempel en stor vagn. Genast funderade britt på vad vagnen fyllde för funktion? Skulle flakets sidor skydda för insyn eller skulle man binda någon vid vagnens hjul? Var det möjligt att hon såg för mycket, tolkade in saker som inte fanns? Doktorn hade sagt att varje föremål som grundaren skapade hade en tanke, det var ett redskap. Men att gå från den tanken till att det skulle finnas en sekt var ganska långsökt. Även om doktorn nämnt att det fanns god dokumentation så betydde inte det att det fanns en instruktionsbok.

Detta var hennes arbetsplats. Bilden av hennes arbetsplats hade förändrats drastiskt och hon visste inte om hon uppskattade det. Vem var doktorn? Sektledare? Var stiftelsen den eventuella sekten. Eller var det så att doktorn lagt alla kort på bordet, gården hade ägts av en knäppgök som vigde sitt liv åt skapandet och hade förmånen att låta andra utföra jobbet på hans ägor medan han håvade in pengarna och skapade? Doktorn behövde inte ha något som helst att dölja. Britt ursäktade sig och sade adjö till doktorn samtidigt som hon funderade på hur det sprutande vattnet skulle användas för att tillfredställa en kvinna.

Det kunde mycket väl vara så att allt var normalt i dag. det var fortfarande hennes arbetsplats, ett turistmål till lika en plats där okända konstnärer kunde få en chans. Allting behövde inte kretsa kring den där grundaren som oförmögen att få erektion satt och tittade på kvinnor som frivilligt eller mot sin vilja fick onanileksaker tillverkade, utprövade och använda på sig inför denne skapares hungriga blickar. ”skapare” var ett bra ord, för det var nog så han såg sig själv. En form av ”gud.” Britt vände sig om och såg hur Doktorn börjat gå åt sitt håll. Hon kastade sig i bilen och startade den. Britt skulle göra allt hon kunde för att distansera sig och fortsätta sitt planerade arbete på grundarens kungarike. Vem var doktorn? Massor med frågor utan svar.