Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Den natten

Ett slag i buken tvingade upp blodet i munnen, ett över näsbenet fick ögonen att sättas i eld, smärtan någonstans mellan mina innerlår förblev både obeskrivlig och obegriplig.

Det kvittade hur jag bad på Gud de minuter som flöt, jag fick ändå inget svar. Korset på hans halskedja brände kallt på mina revben men Jesus var utom svar. Himmeln bara stirrade på mina förlamade lemmar som flöt över asfalten. Mina läppar och tunga försökte samarbeta men ut kom bara ett ljudlöst skrik som förvirrat löstes upp i Juninatten.

Sen blev allt svart och månen slutade att stirra.



Enligt vetenskapsmän klädda i starkt tvättade rockar eller yviga män med akademi examen dog jag aldrig den natten. Men enligt mitt sargade självförtroende försvann allt som var förknippat med allt jag var och trodde. På några få minuter var det över, en miljarddel beräknad tid i universums historia, men innanför mina ögonlock slocknade alla stjärnor och månen och solen trillade samtidigt ner i havet. I havet drogs en propp ur och allt susade ner i ett oändligt svart hål där kärlek och respekt blev allt annat än vardag.

Vart tog jag vägen?



Han var underbar. Han sa att jag var underbar, han skulle aldrig ljuga. Han sa aldrig verbalt att han älskade mig och därför grät jag, men det såg han aldrig för min röst var nergrävd i hans nacke bland det sträva mörka håren och den söta lukten jag älskade. Han visste precis vad han gjorde, han kunde min nervkarta utantill. Vilka ord som gjorde mig knäsvag, vilka fjun på kroppen som stegrade sig av hans smekningar. Jag har fortfarande inte bytt lakan eller vädrat sen hans breda axlar sov i Ikea-madrassen. Nu är han borta, tryggheten själv och allt som finns kvar som jag kan fysiskt röra är öppnade kondompaket från förgångna nätter då vi hade sex tills benen skakade och könen pulserade hårt.



Om ditt hjärta någon gång genomlider vad jag utsatts för då kanske du och jag kan dela isoleringscell. Den dagen kanske du förstår, kanske du sluta dina händer runt oss då?

Jag klarar mig inte länge till ensam i min själ för här är det fuktigt, kallt och in viner novembers andedräkt.




Fri vers av Aylin
Läst 293 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2010-07-31 23:12



Bookmark and Share


    ej medlem längre
Starkt! Drabbande!!!
2011-01-08
  > Nästa text
< Föregående

Aylin
Aylin