Jag brukar ju säga till dig att du gjorde mitt liv så mycket rikare när du dök upp. Inte att jag hade det dåligt innan, inte alls, men allting blev plötsligt förändrat när du kom med i bilden. Allt vanligt och det som var rutin kastades omkull och fick en helt annan innebörd. Det fanns inga gråa dagar längre. Allt hade nya, annorlunda färger. Och det var fantastiskt. Jag var helt fascinerad, kunde livet verkligen se ut så här? Det hade jag inte haft en aning om förut. Denna nya erfarenhet gjorde mig otålig, gud så otålig. Och fruktansvärt rastlös. Vart skulle jag vara om inte med dig? Det var inte det att resten av mitt liv förlorade i värde, delen där inte du ingick. Den delen degraderades bara, puttades ner av delen som var dig men samtidigt mer mig än allt annat. Hur ska man kunna förneka något som får en känna sig så galet hel, fullständig? När hela jag känner mig hemma, att naturligare än så här blir det inte? Man har alltid alternativ, andra valmöjligheter. Men för mig var det aldrig ett medvetet val. Jag fortsätte bara på den väg jag påbörjat. Jag skulle aldrig vända mig om. Och hade jag verkligen kunnat välja, så hade jag inte gjort någonting annorlunda. Mitt liv var inte längre bara mitt. Det var en del av ditt, och bara det spelade roll. Jag kunde ibland föreställa mig hur allt hade varit innan, innan dig. Och allt var suddigt. Det var som att det inte var jag, att det var någon annans minnen jag fick uppspelade framför mig. Jag förstod inte direkt att jag faktiskt inte var samma människa längre.
Det finns alltid en annan sida av en historia. Alltid. Den sida man själv inte ser eftersom man är mitt uppe i allt som sker. Och utan undantag så är verkligheten därute inte densamma som den härinne.
Jag märkte förstås att mycket var annorlunda, men det kunde jag ju förklara. Du fanns ju nu, och det var inget konstigt med det. Det var lika självklart som att det finns stjärnor i rymden, vatten i havet. Jag hade ingen som helst tanke på hur vi uppfattades utifrån, och just då rörde det mig inte så mycket heller. Det kändes som om ingenting kunde bli fel, allt var perfekt.
Men det började komma till min kännedom att inte alla tyckte så. Åsikter om mig och den jag hade blivit kom smygandes från olika håll.

Jag var inte förstående alls. Jag kunde gå med på att jag hade förändrats, men varför skulle det vara något negativt? Att träffa nya människor som gör en glad, hur kunde det vara fel? Och denna förändring hos mig, som tydligen skulle vara till det sämre. Som någon uttryckte sig: "h-n har förändrat dig..." Jag kunde inte acceptera det. Min andra halva, min själ, hade bara räddat mig, lyft upp mig, fått mig att leva ut maximalt. Du hade fått mig att lämna den förutsägbara, trevliga landsvägen till förmån för outforskade, spännande motorvägar med destinationen 'vart du vill'. Det fanns inga hinder, någonstans. Jag tog det som en förolämpning mot oss båda; vem hade rätten att säga att jag numera var en sämre version av mig själv, och att det var ditt fel? Samtidigt var jag inte en kall människa. Jag påverkades väldigt starkt av orden som kastades mot mig, och i en period av euforisk lycka fanns även slitande, iturivande smärta. Jag såg hur andra for illa av den jag var och jag kunde inte för mitt liv förstå hur, och det var den oförståelsen som ledde till att dilemmat var ett faktum. Jag slets mellan olika sidor; ilska och besvikelse över att någon var så småaktig att förakta och möjligen avundas min lycka, och sorg och förtvivlan över möjligheten att jag faktiskt gjort något fel och på så sätt lyckats tillfoga någon jag tycker om skada.
Min förvirring gjorde ingenting bättre. Folk såg min apati som ett tecken på beslutsångest, men de förstod inte. Det var inte att ta ett beslut som gav mig ångest, det var konsekvenserna av valet som sedan länge varit gjort. Jag visste hela tiden att ingenting av det jag kände för dig skulle förändras, oavsett vad som hände, och det var ju just det som jag blev klandrad för.
Jag kan på ett sätt säga att jag blev kluven mitt itu, och det var så det kändes också. Min inre styrka som alltid varit stor, tynade bort. Jag blev fångad i mig själv, osynliga bojor fjättrade mina händer och fötter, och den som hade nyckeln var du. Det hade jag förstås vetat hela tiden. Du lät mig ofta glömma situationen jag var i och jag kunde känna friheten i att vara med dig. Men precis som alla fångar på permission, så skulle jag snart återkomma till mitt fängelse, och avtjäna straffet för ett brott som jag skulle fortsätta begå en lång tid framöver.