Nej, så hade tystnaden aldrig talat tidigare.
Eller kanske hade den, men ingen hade hört den. Den där dova vetskapen. Livet och döden förenade till ett.

Som humlan. Och tyngden i blåbärets sötma. Mjölkörten med alla sina väntande dunungar ännu lindade som spädbarn under sina mödrars blomning.

Allt det där som alltid finns i evigheten, den som aldrig tar slut med vinterfrost.
Fastän den kommer. Frosten som också bor i evigheten. Sammanlänkad med värmen och de innerliga sommarregnen. Som ett med allt som också blommar i sin fullkomning.

Hur ska man förstå det?
Den där doften av alltings förening. Tystnaden uttryckt i ljudet av den älskade…. Elden och havet som brinner med en enda låga.

Nej så hade tystnaden aldrig tidigare talat.
aldrig så högt

och aldrig så att gräset hörde det
genom mina öron