vänder mina ögon ner mot jorden
alla står vända i samma riktning

där bor sorgen, stilla under jord
till lukten av jord, till ljudet av
ett fallande jordskred

lyssna, hör, rasslet i löven

grönsikte, dimmande vitsikte

lägger mig med örat mot marken
stänger andra vägar för ingång
hörseln bildar en väg in i de inre

floddalarna, bäckravinerna, sjöarna
hör hur blått de porlar och kluckar
letar sina ljudvågor genom vävnader

mot smattrande trumhinnnor

upp till den smäckra stiltje-ytan
igen på knastrande grusgångar

en kaprifol väcker så det

slumrnade doftsinnet

är närvaro