Jag tar ett djupt andetag, räknar till den magiska siffran sex
och andas sedan ut igen. Jag stannar upp någon sekund.
Fan, alla problem och virriga tankar är kvar.
Det var i alla fall värt ett försök.
Har hört att andning är bra i ett läge som detta.
Jag öppnar mina ögon. Du står fortfarande kvar, snygg och lätt förtvivlad över situationen då tårar sprutar ur mina ögon som aldrig förr.
Tårar är dock ingenting nytt, vi är båda van.

Förstår inte hur vi kunde hamna här,
allt bara exploderade för drygt en vecka sedan.
En minst sagt förvirrad vecka har det varit.
Alla bekännelser, all saknad, närheten... Allt.
Jag vet inte längre vad som är rätt och fel. Om det kanske var dumt gjort av dig att bekänna allt, speciellt just nu, eller om det faktiskt kanske var någonting bra.

Bra eller mindre bra så lyckades du i alla fall få mig att lyfta på det lock som stängt inne alla känslor sedan två månader tillbaka.
Förnekade känslor som nu gör en så förvirrad att allt blir upp och ned.
Var dag jag tänker på dig blir jag blir jag både ledsen och glad.
Känner mig trots det ledsna som förbytt, lycklig på nytt.

Men så var det ju en liten detalj, nu är det en annan tjej med i bilden.
En jättebra tjej som ovetande står emellan ett drama,
taget ur en dålig film.
Hur allt nu än blir kommer någon att bli sårad.
Mitt hjärta är redan sårat sedan länge, så varför inte lika gärna ta ett motvilligt kliv bakåt och fortsätta med det...