Jag flyr, fort ut genom dörren genom en ny dörr bort från alla er.
Jag gömmer mig i ett hörn så långt bort jag kan komma.
dunk dunk, dunk dunk. Pulsen slår så stark att jag inte längre hör nostalgi låtarna ni spelar i rummet bredvid.
Mina ögon tittar överallt och ingenstans. Det skriker viskar river smeker och skär i mig samtidigt.
Jag pressar pannan mot mina knän försöker stänga av mina känslor.
Om nån skulle fråga vad som hänt skulle jag bara titta och säga inget.
För inget har hänt men om jag ska beskriva hur det kändes när inget hände skulle jag säga
att det kändes som någon sparkade mig i bröstet så hårt att alla mina revben borde gått sönder.
Men ingen sparkade mig, ingen ni kan se.

Jag måste ut härifrån jag tar mig ner för trappan ut genom dörren vinglar ramlar framåt
måste ta mig tillräckligt långt bort så ni inte ska se mig.
runt hörnet viker sig benen och allt blir svart, det nästa jag vet är att jag ligger på asfalten med tårar i ögonen.
jag klättrade över ett berg och kom på fötter, lyckas få upp en cigarett, tändare, det dödande andetaget, en plågsam långsam död.

Det är natt eller tidig morgon, jag kan inte minnas vägen hem svamlande och bortkommen går jag framåt
utan att veta om jag går åt rätt eller fel håll.
Det kommer människor två eller tre jag vet inte riktigt jag tar mig till andra sidan vägen, bort, bort.
Se mig inte bry er inte titta inte prata inte.

jag kan inte hålla balansen har förlorat förmågan att kontrollera mig
Jag snubblar landar hårt på knät men ingen smärta, jag orkar inte klättra över ett till berg.
Jag sitter kvar, med båda knäna i marken och handflatorna placerade platt mot marken framför mig.
Mitt huvud hänger ned mellan armarna, håret hänger framför ögonen.
Med tårarna i ögonen och ångesten överallt inom mig kan jag inte se.

Jag är så trött jag tror jag ger upp här. Jag kan inte röra mig längre.

Det var här ni hittade mig, smutsig ned blodad av de gångerna jag fallit, vilse och förvirrad.

Men ni hade den perfekta lösningen eran enkla förklaring när ni hittade mig, jag håller mig fortfarande till den,
den är så mycket enklare än att berätta vad som egentligen hände. "Jag tror någon druckit lite för mycket ikväll" med ett leende.