Jag var sugen på en glass och stannade till på Statoil. Han stod där i kön framför mig. En man med kulmage och frejdig uppsyn. Han var inte typen som drog in magen kan man säga. Bakom honom stod någon han kände, en man som hade ett emblem på jackan där det stod Försvarsmaktens logistikavdelning. Frejdige mannen hade plockat på sig en Magnum Coco, en tillfällig Magnumglass, liten men med mycket smak. Jag råkade hålla en likadan i min hand.

 ”Ska du inte köpa en korv”, frågade logistikexperten.

”Nej, dricka och glass”, svarade den mjukmagade och visade vad han i händerna, som om logistikmannen missat det.

”Men klockan är ju snart halv fem”, sa vännen och försökte än en gång få fram sitt budskap om hur fel glassköpet låg tidsmässigt.

”Jag är sugen på dricka och glass”, svarade han glatt. Han verkade inte det minsta besvärad över sitt osunda val. Tvärtom.

”Jag har många laster. Det är skönt.” 

Det här börjar bli intressant tänkte jag. Jag hade väl aldrig hört någon säga så förut. De flesta skulle ha ursäktat sig med att de inte hunnit äta lunch eller något åt det hållet och skämts lite över att blotta sin uppenbart svaga karaktär. Men den här killen fortsatte istället på temat laster och berättade hur han ibland åkte iväg och köpte smågodis och när han skulle åka hem så stoppade han godispåsen i bakluckan för att inte mumsa i sig allt innan han var hemma.

”Ändå måste jag oftast stanna och äta flera gånger.”

Kompisen skrattade faktiskt hjärtligt.

Jag gick ut från macken, slet av pappret från min Magnum Coco och tog en tugga och precis då passerade jag hans bil. Han frågade leende genom den nedvevade rutan om glassen var god. Jag svarade att den var jättegod och log stort tillbaka.