Av sitt hårda arbete förbrukad,
åldrad, böjd och fårad,
blev han av samhället nu förödmjukad,
ignorerad, sårad.

Möjligen på ömma tår han klivit
där på socialens rum
för han genast varseblivit
hur intresset för hans ärende där varit ljum.

Där bedömdes han för frisk
att få en plats på äldreboende,
och ansågs att han utan risk
kunde bo kvar i eget hem helt oberoende.

Hans vädjan sågs som ren lamentation,
och myndigheterna reagerade som döva
inför hans argumentation
över vad han själv ansåg sig behöva.

De drog endast konklusionen
att han ensam, själv gott kunde sig klara.
Han hade ju den statliga pensionen,
och borde därför nöjd och tacksam vara.

En gammal man – ett ödets levnadslott
som endast lite hjälp av samhället begärde,
ses nu som en mänsklig spillra blott
av noll och intet värde.