Det var mörkt den kvällen han dog.
Svarta moln drog fram och snöflingor skar vassa hål
i huden. Han kände smärta ett litet tag, sedan värme.
Plötsligt vart det lugnt. Liksom bomull lade sig döden runt hans kropp
och fast han blev blek och kall så kändes det inte.
Han kunde se sig själv sitta där mot trädet,
ryggen mot stammen och huvudet som hängde slappt med hakan mot bröstet.
Han förundrades över de trasiga skorna. Att de hade hållt värmen så pass länge ändå, trots alla hål.
Skjortans linnefärg syntes inte. Natten och månaders smuts skymde den.
Men han mindes de flinka fingrar som vävt den. Han hade inte trott att de döda kunde känna ens ett uns av sorg men det stämde ej.
Han saknade henne. Hennes värme, leende och hennes doft. Läpparna, håret och de mjuka armarna om hans hals.
Han skulle leta reda på henne, hade ju lovat att aldrig överge henne men det var innan fogden tog honom för ett brott han visserligen begått
men som han endast hade begått för att överleva.Utan rättegång kastad i en smutsig håla och den mat han fick var både gammal och för klen.

De långa, ensamma månaderna i fängelsehålan hade tärt på honom.
Sista tiden hade han knappt ens kunnat minnas hennes namn men hennes ögon glömde han aldrig.
De följde honom dag efter dag efter dag...
Han lovade sig själv att aldrig ge upp, att försöka ta sig loss och rymma
men när chansen kom var det midvinter och utan ytterkläder hade han fort blivit kall. Alldeles för kall.

När morgonen randades satt hans kropp kvar vid den gamla furan i ett täcke av vitaste snö men hans själ var redan långt borta, på väg hem.