tyngden av två fingrar mot min halsgrop

dofttryck lämnat
spår i mina porer försöker
vänja mig vid det ovana i
hennes intervaller och handflator
som drejar min kropps
konturer

hon är nära men

han

är närmare ringer
om natten slutar inte skriva men
bara när han är full pratar han om
förnekandet att det alltid var jag
som skulle
hålla honom
vid liv

han vet inte hur han ska visa hur mycket han tycker om man kan tro
att han aldrig älskat förut
jag är pansar som aldrig kommer lita igen man
kan tro att jag
blivit sårad nog

tillslut