– Hej! Förlåt att jag är lite sen. Igen!

– Det gör ingenting. Men du måste nog åka iväg till Kristina så fort som möjligt. Hon har haft det jobbigt i helgen och tror att hon eventuellt måste lägga in sig.

– Ok. Vad har hänt?

– Inte något annat än att medicinsänkningen har påverkat henne. Hon känner mer helt enkelt och det är obehagliga minnen som kommer tillbaka. Hon har fått en akut läkartid. Du vet, semestertider, det finns inte många där att få tag just nu.

– Nej, jag förstår. Jag åker nu. Vi ses senare. Jag tar tvåans mobil.

– Jättebra. Vi ses.

 Jag åker den lilla biten till Kristinas kvarter. Här finns bara hyreslägenheter. Oansade små rabatter. Slitna trapphus. En doft av instängdhet och billigt skurmedel möter mig när Kristina öppnar dörren.

– Hej. Hur är det?

– Inte så bra. Vi kan åka nu på en gång.

Kristina har redan jackan på sig. Jag klappar katten som skulle slänga sig runt halsen på mig om den bara kunde. Den tittar på mig med bedjande ögon. Jag vill ta henne med mig, ut från detta fängelse. Kristina stänger osentimentalt igen dörren mitt framför nosen på katten och vi börjar gå mot bilen under tystnad.

Jag trycker på automatlåset och klicket från dörrlåsen ekar i tystnaden mellan oss.

– Har du fått med dig allt?

– Jag har packat väskan ifall jag blir inlagd.

Jag frågar frågor som jag redan vet svaret på. Kristinas liv må vara ett känslomässigt kaos men hon har ordning på väskor, tider och pengar.

Jag kom tursamt nog ihåg att ta den mest tystgående bilen. Det är som om hennes mun har stelnat. Orden kommer inte ut som hon önskar. Jag ser hennes vånda. Hon blir tyst. Skäms.

Vi rullar iväg mot sjukhuset. Kristina torkar sig runt munnen med sina servetter med jämna mellanrum. Det beror visst på Leponexet. Riklig salivutsöndring. Ingen bra kombination med social fobi. Kristina blir fånge i sitt hem. Katten likaså.

Vi sätter oss i väntrummet. Att det är en underbar sommardag är inget som märks på psykiatriska avdelningen. Här är lika mörkgrönt och dunkelt som det varit sedan 60-talet.

Plötsligt börjar Kristina att prata om sin mamma. Om sin barndom. Om övergrepp. Säger att jag är snäll. Vi har inte träffats så många gånger. Hon har hört eller tyckt sig höra hur mamman skriker åt henne. Att hon borde skämmas. Att folk ser på henne vad hon varit med om.

Hon berättar att hon övervägde att ta sitt liv igår.

– Hej, jag heter Misja Alakovra och jag jåbbar som lekkare häer. Veälkommen.

Hennes ryska l rullar mjukt. Vi blir visade in i ett rektangulärt rum med en dator och ett skrivbord längst ned mot fönstret. Vi sätter oss i varsin stol som är placerade närmast dörren. Doktor Misja sätter sig på sin kontorsstol i andra änden av rummet med ryggen vänd mot oss och börjar klicka fram information om sin nya patient i datorn.

– Jag tror det är lättast om jag först får gå igenom dina mediciner. Vet du vilka mediciner du har?

– Ja, säger Kristina och knyter sina nävar lite hårdare där hon sitter och håller i den färdigpackade väskan.

Jag ser på skärmen att hela sidan fyllts med information. Det måste vara tio olika preparat. Jag får en klump i halsen. Saliven. Den stela munnen. Och den utländska läkaren.

20 milligram stesolid. Steämmer det?

– Va?

– Stesolid. Du får stesolid va?

– Dom har sänkt.

Kristinas röst blir svagare än någonsin.

– Vad sa du no? Det är 10 milligram no? Till natt?

– Ja

– Theralen?

– Har du Theralen?

– Jag har inte använt den.

– Men du har?

– Nej, jag har inte använt den.

– Ja, men nu går vi igenom listan som den sir ut no. Det står här, Theralen, droppar vid behov. Det är en sömnmedicin som man kan få för insomning.

– Ja, det är så.

Och så har du Liponex. 400 mg.

Sipramil? Suprexa? Epelepsimedicin.

– Jag har inte epilepsi.

– Sipramil? Den är sänkt ser jag här. Stämmer det?

– Jag vill inte sänka den mer.

Jag ser Kristinas rädsla för fler förändringar i medicinen. Jag vet att hon vet exakt vad hon har för mediciner och hur mycket.

Ja, det var nog allt. Misja tar fram ett block och en penna och rullar fram till oss på sin stol. Nu ser vi hennes ansikte.

– Varför är du här?