Någon blir ett offer, helt ensam.

Nedtryckt i skitigaste jord,

ut av hånande ord.

Att endast stå vid sidan av och iaktta.

Det är skam, men också lärdom.

Att sedan beskåda denna varelse

som visar sin förmåga att resa sig upp.

Från att blivit en nackad höna,

till den ståtligaste tupp.

En förebild utan dess like.

Som hämtat ur ett överraskande dike.

Jag anser att bli kallad förebild är stort.

Även om endast den surrande fluga

ser vad man gjort.


Man förlorar alltid något på vägen.

En utsikt, en plats,

kärlek som byts ut av svek.

Men längs det korta livet och dess långa väg,

även om jag inte nått så långt …

Så vet jag att om man förlorar en förmåga

eller en känsla, så finner man en annan.


Så längs vägen så är det din

och min uppgift att ta hand om den väl ...

Att vara dess bärare, inte dess ägare.