Det är tretton grader här i min lilla enrummare, på gränsen till kallt.
Jag sitter här i mina underkläder och tycker synd om mig själv,
samtidigt så sitter jag här och njuter av att värmehelvetet är på väg bort.

Man förutsätter en hel del numera… för att det är bekvämt…
… man slipper tänka och jag orkar inte ens försöka vilja fundera.

Det är lättare att låta den inre lögnaren få rätt i varje avseende…
… jag vet inte om någonting jag tror är sant, är sant…

Som idag… jag var utanför min dörr i högst en halvtimme…
… till affären, handla och sedan hem…
Resan till affären kanske tog en kvart… hem tog den fem minuter…

Det var inte många människor ute… men jag visste… de skrattade ju…
självklart skrattade de åt mig… de tyckte jag var ful, fet och otroligt ful…
… det är väl ok… de får väl tycka vad de vill… inte mig emot…
Skrattet skär dock som rakblad… sylvassa och rakt in i själen…

Problemet är att jag inte vet… jag ser inte ens människorna men jag vet de är där…
men jag vet ingenting om vad de tänker… tycker… hatar… och allt sånt tjafs…

Jag förstår mig inte på er… jag förutsätter det värsta utan att fundera på varför…

Jag kan inte ens intala mig själv att det kunde vara annorlunda…
… att jag kan ha fel…

Jag kan bara inte se sambandet i det jag ser och det jag känner och det jag tror…
… allt inom mig säger emot precis allt inom mig

Är det fånigt att då medge att jag älskar människan… att jag försöker arbeta inom vården… helt utan problem…
men utanför avdelningen…

Heh… någon dag längre fram kommer jag falla ihop i en liten hög på vägen till affären…
… det kan bli intressant… det är nästan så att jag ser fram emot upplevelsen…

Kanske kan man lugna ner sig lite om man blev halvsidesförlamad och tvungen att lita på andra människor…

… kanske inte

/