tanken återställer sig själv
sakta sakta… sedan fort som fan…
… tillbaka till neutralitet.

Enkel gråhet…

Viljan, drömmen och önskans kala begravningsplats…

Uppfylld av damm och sågspån…
… uppstoppad… som en före detta människa…

Den svåraste frågan jag fått på sistonde…
… låter kanske trivial… men jag tvivlar…

"Vad vill du?"

Mitt i en öken… i en värld av konturlöshet…
… suddiga horisonter och allt…
Vad vill jag?

Vad är vilja?

Jag klagar inte… kanske lite… bara ytligt…

Det är lätt att leva här i denna oändliga mittpunkt…
… dag ut och dag in är kopior av varandra och de förgående dagarna
och dagarna som följer de efterföljande…

Lätt… varje dag, ett andetag… varje andetag, en livstid… lätt… som sand

… vad vill du?

Jag vet att jag hade vilja en gång för länge sedan…
… jag minns det inte, men det måste ha funnits där…
Varför skulle en människa bara fortsätta… utan mål och utan riktning?

Dum fråga… jag fortsätter ju nu…

Jag känner mig som en liten duracellkanin…
… inte mycket till hjärna men framåt kan jag gå… och gå… och gå… och gå…

Jag vet… eller, jag tror det kommer finnas en fin liten betongvägg någonstans i min framtid…
… någonting hårt och fast jag kan gå långsamt in i och, förhoppningsvis, stanna…

… orden är det enda jag har kvar… men jag tror de försöker rymma…

Det är väl ok… men det kommer bli så mycket punkter i framtiden…

…

Jag saknar ord (det var ett skämt)

… och ett snett, överanvänt streck och sedan är det över… poff… klart...

/