Efter att ha kommit fram till uppgiftsprincipen har jag verkligen börjat se och strukturera upp saker som enskilda uppgifter istället för exempelvis arbete och fritid. Mitt jobb är min pengauppgift, motsvarigheten till andra skyldigheter som man annars hade haft till sig själv om man levt utan samhället. Jobbar gör man istället för att exempelvis jaga för att få mat eller bygga ett hus för att ordna en boplats. Du kommer helt enkelt alltid att ställas inför uppgifter som du själv har ansvaret att styra upp oavsett tidsålder - ingen annan kommer göra dem åt dig.

I det fallet finns det ingen bättre motivation än simpel överlevnad, men problemet vi står inför idag är ironiskt nog att vi fan har det för bra. Det går att överleva utan några större ansträngningar här i Sverige. För bra utgångslägen från grunden, kombinerat med en kultur som talar om för dig att livet minsann ska vara rättvist, men där du samtidigt inte ska tro att du är någon speciell eller kan något utöver det vanliga. Då man väl släpps ut i verkligheten saknas all naturlig förståelse för att man måste stålsätta sig inför orättvisor och ta en hel del skit där ute för att palla med dagens samhälle.
Perspektiv som jag verkligen behövde för att kunna skippa det kulturella martyrkomplexet och ta kontroll över min vardag. Detta genom att simpelt inse att jobbet är något man gör för sig själv istället för en syssla som man utför åt någon annan. Jag slavar inte för andra utan nyttjar de företag som anställer mig för att lösa min pengauppgift – och på så vis lever i symbios. Tänk igenom det några gånger och principen är ganska simpel.

Det intressanta blir däremot de perspektiv man sedan får på resten av den så kallade fritiden. Istället för att bara se det som den dödtid som utgör livet då man inte jobbar, den dödtid som är bäst lämpad för att långrunka framför TVn – kan man istället se det som outnyttjad tid. Om arbetet idag representerar en massa olika uppgifter som man annars hade varit tvungen att ägna sig åt, vad mer kan jag faktiskt använda min tid till med dagens möjligheter? Om jag utan problem tar ansvar för min pengauppgift vad mer kan man prova på?
Med do-it-yourself-andan som drivkraft kom det naturligt för mig att slutligen ta steget och börja lära mig om saker som man varit nyfiken på tidigare, men helt enkelt varit för lat för att orka gå in närmare på. Det började med mitt naturliga intresse för musikhistoria, men gled sedan vidare till att egentligen handa om allting som kan tänkas vara värt att veta. För om jobbet kan bli en uppgift man gör för sin egen skull, varför inte se lärandet på samma sätt?

Vi har alla blivit uppväxta till att uppfatta pluggande som något påtvingat, något som man gör för att andra anser att det är viktigt, eller för att kunna passa in i ett samhälle som man ändå inte känner någon tillhörighet till. Poängen blir här att utmana sig själv och faktiskt göra det för sin egen skull. Utmaningen ligger inte att nå upp till andra människors krav utan prova sig fram själv och se hur mycket man faktiskt fattar på egen hand. Vad kan jag fixa som jag egentligen inte borde kunna eller förstå? På så vis gör man lärandet till ett verktyg för sin egen självservice istället för att låta andra styra över vad du ska lära dig – något som i alla fall drev mig till vansinne i skolan. Men genom att själv ta ansvar för sin kunskapsnivå på samma sätt som man tar ansvar för resten av vardagen blir kunskapen ens egen.

Do-it-yourself-andan i sitt ess – vem fan är du att säga att jag inte duger till eller klarar av något? Du revolterar med andra ord varje gång du lär dig något nytt. Frågan blir då hur man på bästa sätt motiverar sig till detta? Personligen gillade jag aldrig att sitta i skolbänken och även om man kan ha ett ytligt intresse för något brukar det verkligen behövas en stark motivation för att orka ta tag i något. Intresse behöver så att säga finnas där från början.

Dessa funderingar fick mig att blicka tillbaka emot då jag var yngre och hjälpte farsan att arbeta i skogen, stappla ved eller liknande arbete hemmavid. Själva arbetet var så jävla tråkigt och att bara möjligheten att kunna lyssna på musik genom min freestyle gjorde en skillnad på natt och dag. Hjärnan blev öppen för allting då den fysiska ansträngningen lämnade mig totalt uttråkad mentalt.
De gånger jag exempelvis var i skogen utan musik började jag i ren reaktion fundera kring allt möjligt som jag annars hade kunnat göra och fick massa idéer för kommande skrivprojekt. Projekt som man sedan självklart aldrig tog tag i då man väl kommit hem. Hemma fanns det ju simplare saker att roa sig med. Uttråkningen var helt enkelt avgörande för att hålla sig motiverad.

Då jag blev äldre och började jobba inom städbranschen började jag med att motivera mig genom musik, men gick sedan vidare till talböcker av alla olika slag för rent mentalt fly bort från arbetet. Efter att ha insett fördelen med uppgiftsprincipen har jag nu gått från talböcker till föreläsningar om alla möjliga ämnen som kan tänkas vara värt att ta del av inom filosofi, fysik, biologi, historia eller kultur. Det handlar helt enkelt bara om att rikta uttråkningen emot den information som man exempelvis hade tröttnat på direkt tillbaka i skolbänken och på sätt och vis lura hjärnan att ta till sig av sådant den annars hade protesterat emot av simpel vana.

Det öppnar upp möjligheten för lärandet som ett positivt alternativ till total uttråkning istället för något påtvingat som du måste lära dig för att andra har bestämt det. Du tar kontrollen och istället för pluggande har du fått tillgång till valfri, intellektuell underhållning. Kortfattat blir helt enkelt hjärnan öppen för all former av information förutsatt att man befinner mig i fysiskt stressande situation som verkligen måste göras. Med den förståelsen kan därefter forma sin pengauppgift till ett perfekt utgångsläge att lära sig nya saker. Med andra ord får du inte bara pengar för att lösa en uppgift – du får betalt för att lära dig.

Något som enligt mig borde vara definitionen av den ultimata revolten.