Förman Wikström satt obekvämt tillbakalutad i den gamla kontorsstolen med ett halvt, uppslaget glas vodka ståendes på bordet intill. Hettan i det lilla skjulet var som alltid lika jävlig och han fick torka av pannan då och då för att undvika att svetten rann ner i ögonen.

Du kunde ju tro att det var något man skulle vänja sig vid. Hettan. Men i helvetet.
Irriterat justerade han till gasmasken som alltid, slappt hängde kring halsen. Den skulle alltid lyckas skava kring nacken och de satans gummiklädda hängselbyxorna gjorde inte direkt saken bättre.

Det var inte bara det att de var så förbannat varma att det konstant gick att känna svettlagret rinna längst huden, de skulle såklart även spänna åt över magen.
Han fnös till bittert.

Hur man lyckades bli fet i dessa tider var fan ett mysterium värt att undra över. Inte så att han fick direkt överflöd av matransoner. Han följde upp fnysningen med att lågmält skaka på huvudet för sig självt. Klart, tillströmningen var ju inte den sämsta och andra hade det uppenbart värre, men likförbannat?

Någon måtta borde det väl ändå finnas på vad kroppen gjorde av skiten du tryckte i dig? Han svepte suckande i sig hälften av vodkan från glaset och stönade fram en ansträngd utandning.
Skitsamma, tanken gjorde en ändå bara bitter.

Rastlös började han trumma med stövlarna emot det packade jordgolvet. De borde ha varit här snart. Enligt senaste anropet var allting i ordning, så de borde fan ha anlänt redan. Eller ja, kanske var det bara vad han ville eftersom rastlösheten höll på att driva honom till vansinne?
Eldvakt var inget någon ville syssla med i första hand och att sedan göra det själv, nä det var fan bara galet.

Men ja, samtidigt så hade mannarna förtjänat en break från skiten. Wikström kunde tänka sig ta på sig smällen då och då, för moralen om inte annat. Deras moral då, sin egen hade för länge suddats ut. Grumlats intill en slags simpel förståelse kring att detta helt enkelt var vad han skulle komma att syssla med till antingen frälsningen kom, eller mer troligt, undergången stundade.

Han tömde resten av vodkan i en djup suck och drog motvilligt på sig gasmasken för att till sist resa sig tungt från bordet. Magen kändes obekväm emot de gamla slaktarbyxorna medan han stegade fram emot ytterdörren.

Hettan blev om möjligt ännu värre då han öppnade upp och gick ut.
Röken välde ut från markavsatsens kant och la sig i en tjock, ogenomtränglig dimma, vars enda avslöjande om de massiva, bakomliggande eldarna var själva hettan och en och annan bastant låga som sporadiskt kunde slå upp ur rökväggen.

Wikström kände hur svetten började rinna längst pannan. Han förberedde sig för att bli tvungen att blinka bort skiten från ögonen när som helst och grymtade irriterat till medan han vände huvudet bort emot infarten. Mycket riktigt var de på väg. Den massiva, modifierade sopbilen var på ingång och han andades sakta ut för sig själv medan han såg hur den växte i blickfånget.

Han rörde sig fram emot bommen och började fumla med det gamla, tunga låset. När det väl klickade till drog han bort det och föste grymtande upp bommen åt sidan. Dånet från sopbilen började göra sig gällande trots gasmasken och resten av gropens olika, dånande ljud.

De passerade grinden och fortsatte fram längst kanten innan de vände runt och backade bak emot dumpningsrampen. Wikström stod kvar och betraktade dem medan de hoppade ur förarhytten och långsamt började vinkla upp flaket.

Medan det närmade sig högkant inbillade sig Wikström hur han kunde höra liken tumla runt där inne och väl i läge började de patetiska resterna från de levande döda att forsa ut längst rampen. De välde ut i en båge och vräktes om vart annat över sig själva i en massiv hög av förspillt liv.

Detta var vad den sista anhalten hade reducerats till. En mekanisk ersättning till vad som innan vändningen hade varit naturens främsta lag.
Wikström följde med blicken medan de sista kropparna välde ner och försvann i dimman.

De hade slutligen anlänt.