6.


Jag stod inför ett vägskäl.
Hon hade uppenbart hittat åt mig genom folket jag hade pratat med i slummen. Vissa där kände till mig från förut och ja, ingen har ju direkt beskyllt mig för att kunna smälta in i en folksamling. Eller att min ports dörrscanner skulle vara av någon vidare kvalitet.

Problemet var att hon nu låg däckad i min soffa med potentiell möjlighet att vakna upp med en jävla baksmälla och lämpligt, kemiskt raderat, närminne.
JF skulle ha en walk in the park med det upplägget. Den unika minoritetspositionen som följde med det psudomänskliga resonemanget kom med många frikort, men en våldtäktsanklagelse från jämlikhetsförordningen kunde ändå bli riskabel.

Jag var ju trots allt man.

Jag behövde kontakta firman för överlämning av henne. Hon var inte mitt problem hur som helst, men hennes skjutglada följeslagare däremot, det var en annan sak. Det hela hade redan blivit för inlindat och skulle inte redas ut utan att någon skit skulle börja trassla sig.

Jag behövde lite försäkring.

Beslutsamt svängde jag runt med datastolen, tog på mig min gamla, retrohjälm från centralbordet och loggande in. Det vita ljuset sköts ut över synfältet och en bråkdels sekund senare stod jag redo i sökcentralen. Den vita domänytan spred sig ut emot en knappt synbar horisont och ovanför mig svävade harmoniskt de färglada bokstäverna välkomnande. Jag slet fort upp en skärmyta och bläddrade upp den lagrade destinationsvägen.

Som jag hade misstänkt, reggad närvaro.

Jag entrade och ett ögonblick senare stod jag i polishusets receptionscentral. Min anonyma, könlösa användare var en blek ursäkt i jämförelse till receptionistens verklighetstrogna kvinnomodell. Skattepengarna i arbete.
”Kan jag hjälpa dig?” Sa hon med en lugn och harmonisk stämma.
”Kriminalkommisarie Stenberg, tack.”
”Ett ögonblick...”

Hela processen borde kunnat gå snabbare, men efter vidarekopplingen hamnade jag som vanligt i väntläget utanför Kriz Stenbergs virtuella kontor. Det var utformat precis som ett gammalt, klassiskt väntrum och den verklighetsanpassade designen störde mig fortfarande.

De menade att utformningen var väsentlig för vår uppfattning av den virtuella erfarenheten. Att den bekanta konstruktionen lättare fick våra psyken att bearbeta den alternativa verkligheten vi florerade runt i. Det hela lät säkert logiskt, men var ändå bullshit. Situationen var simpelt och uppenbart. Det var hit den kommersiella världen hade flytt efter reformerna. En ny, fantastisk, alternativ värld, baserad på samma stadiga ramverk som fungerat så bra hittills.

Det tog några ögonblick innan väntrummet hade identifierat min användare och underrättat den fysiska Stenberg om min närvaro. Efter hans inloggning var klar öppnades dörren till kontoret. Stenberg körde inte med någon mottagande representant. Han var oldschool, face to face och hade min respekt för det. Jag gick in i den blygsamma kontorslokalen och kastade en blick över till hans skräddarsydda användare.

”Sover du aldrig...” Sa jag sarkastiskt medan min begränsade användares ansikte höll ett neutralt uttryck.
Han tittade upp och fnös till.
”Dont get your panties in a bunch...” Hans röst var trött och fylld av bitter skepticism.
”Du är fan mitt minsta problem den här veckan.” Han vred ansiktet i en grimas och fnös till igen.

Hans bittra stämma fortsatte sedan, lugnt och saklig.
”En mellanchef på ett av storföretagen hade fått en anmälan från en kvinna utifrån kvinnoorienterade begränsningsperspektiv. Ingen big deal i sig. Det var ju själva anledningen att alla de här pamparna nu är tvingade att gå kvinnosimuleringskurser, i första hand.”
Hans ansiktsuttryck skiftade och såg näst intill roat ut.
”Ja, har du hört om det?”
Ja ryckte på axlarna.
”Förbifarten...”

Han suckade med ett skenbart flin.
”Ja jävlar, det är då antaget nu i alla fall. Senaste virtuella upplevelsetekniken. Känslostimulans och hela paketet. Går igenom hela listan, menstruation, barnafödande, you name it.”
Han pausade för ett ögonblick och lutade sig tillbaka i stolen. Orden kom ut med ett tröttsamt stön.
”Allt för att ge bolagsmännen en rättvis förståelse för vad en kvinna verkligen går igenom.”

Han skakade skeptiskt på huvudet.
”Så han kontrar henne då, tar in hon på kontoret, visar upp alla sina fina diplom och kursbetyg. Att han med dokumenterad säkerhet kan utgå från hennes perspektiv och att JF därför inte kommer ta sig ann hennes anmälan.”
Stenberg sköt upp ett finger som för att markera den kommande poängen. Hans röst fylldes med sarkasm.
”Men han vill ändå vara noga med att poängtera att trots hela incidenten, verkligen, verkligen förstår henne.”

Han tystnad igen för en sekund.
”Och vad gör hon? Det brister för henne, blir helt tokig och fan i mig mördar honom. Slog in skallen på han med en av hans egna företagspokaler.”
Han skakade på huvudet och bröt upp i ett ovilligt garv.
”Vakterna rycker in, sliter hon bort från liket och medan de släpar ut henne från byggnaden vrålar hon att, ni kommer aldrig förstå, ni ska inte ta ifrån oss det sista vi har...”

Han lutade sig framåt i stolen igen.
”Ja säger då det...världen är fan på väg åt helvete...”
Min användare höll samma stela uttryck som alltid medan jag inombords sken jag upp i ett roat flin och stillsamt sa.
”Then you´re gonna love this.”