3.


Jag hann föda lungorna med en respektabel mängd rök innan offsen valde att dyka upp. Det är inte varje dag folk stöter ihop med dem, den officiella polisen. Representanterna cirkulerar hellre virtuellt och dyker upp var och varannan dag för att ”serva och informera.” Ja, beroende på vilka platser man väljer att besöka förstås. Moralpredika och insinuera hade väl varit mer passande i många av de fallen. Mig känner de till i båda lägen, sånt man får leva med då man är vacker.

Blått ljus kastades fram längst med husraderna och ljudet från sirenerna skar sig fram i kvällsmörkret. Två bilar körde upp vid platsen, fyra män totalt. Två av dem skötte scanningen medan de andra påbörjade förundersökningen. Då offsen med scannern nådde fram till mig la han märke till min högerhand. Jackan dolde resten av armen, men handens massiva, svarta hölje talade sitt tydliga språk. Han suckade och fortsatte istället till kvinnan bredvid mig. Vi blev tillsagda att invänta för kommande vittnesmål och medan de drog sina slutsatser kring omständigheterna för incidentens händelsekedja, eller whatever, ägnade jag min omständliga tid till att kedjeröka.

Det tog sin tid och medan jag återkommande gick igenom händelsen i huvudet hördes slutligen en röst bakom mig.
”Har du inte lagt ned den där skiten, än?” Jag tittade upp medan Stenberg närmade sig. Scanningsmannen måste ha ringt honom så fort han hade registrerat vem jag var.
We go way back...
Han var som vanligt iförd en ledig kostym med överrock och såg ut att vara betydligt mer hemmastad där på gatan än vad jag kände mig, trots mustaschen. Men jag höll längd på honom på dryga decimetern och var i mina tidiga trettio kring tio år yngre än honom.
It´s the little things.

”Barfighter, nej.” Svarade jag. ”Fuck, måste ju roa sig med något eller hur, kommissarien?”
Stenberg gav mig en irriterad blick.
”Roligt...alltid så jävla rolig...”
Jag ryckte på axlarna.
”Dumma frågor får dumma svar...” Sa jag.

Offs eller reps, polisen är alltid polisen, men Stenberg gav mig lite slack då jag var den enda biomeck i regionen som inte nyttjat frikortet för att chasha ut något skadestånd. Vilken idiotiskt anledning som helst hade räckt för att det skulle gå igenom. Bara du lindade in det tillräckligt snyggt och framgångsrikt konstaterade din egen oduglighet, väntade utbetalningen därefter.
Motherfuckers...

De kunde behålla sina offerpengar. Jag behövde ingen missriktad välgörenhet.
En inställning som allmänt underlättade min kontakt med offsen genom yrket och framförallt kriminalkommissarie Kriz Stenberg. En klumpsumma simpla pengar i utbyte emot minimal myndighetstolerans.
Oh, I know my buisness, alright...

Jag gav Stenberg en lågmäld blick.
”Han är död, va?” Sa jag.
Stenberg nickade.
”Mhhm...” Han sköt mig en ifrågasättande blick.
”Så, vafan hände här egentligen?” Fortsatte han. ”Någon som slutligen blivit trött på ditt smartassande och gått fullt ut?”
Jag sköt han en genuin fuck-you blick och sa. ”Man kan ju undra just vem som är den roliga här...”
Jag har gjort mycket skit i mina dagar. Mitt yrke har dragit in mig i härvor som folk skulle gå rediga omvägar för att undvika och på någon slags masochistisk nivå är det precis så jag vill ha det. Men jag hade aldrig dödat någon sådär rakt av förut. En biomeck, samt mördare...jiipiee.
Om än i självförsvar, min popularitet skulle inte direkt stiga av det här.

Stenberg verkade ana mitt sidestep och gav mig någon sekund för att samla mig. Jag tog ännu en cigg, tände och erbjöd honom packet med ett snett flin. Han glodde skeptisk på mig för någon sekund, tittade ned på packet och svor.
”Fuck...ja vafan...”
Jag tände hans cigg och fortsatte gå igenom skiten undertiden vi rökte.

”Så de dök bara in sådär...utan anledning och var ute efter dig?” Sa han emellan blossen.
”Ja, vem annars?” Svarade jag. ”Kan inte annat än utgå från att det var my sweet ass de var ute efter, men det är ju ni som är offsen. Ta vittnesuppgifterna och klargör läget...”
Stenberg sneglade på mig.
”Mhhm..”
Han fortsatte skeptiskt.
”Inget eget du jobbar på nu som kunde lett fram till detta? Har du något måste du lämna över det..så mycket vet du.”

Min roll som privat utredare är förhållandevis blygsam. Folk spenderar allmänt sätt mesta av sin tid virtuellt och då allting där lämpligt nog alltid sparas någonstans, blir såklart chansen att finna någon skit betydligt större där. Istället för att cirkulera runt i verkligheten på jakt efter fysiska bevis. Det är inte bara enklare utan helt enkelt mer lönsamt rent logiskt sätt. Ja, om du har råd med utrustningen det vill säga. Vilket jag då inte har.

Istället ägnar jag mig åt gatujobben, den fysiska biten. Antingen direkt åt någon kund eller som inhyrd aktör för någon annan firma. Mitt senaste jobb hade tagit mig ned till diverse slumkvarter utan uppkoppling på jakt efter någon försvunnen bratbrud från Stockholm. Jag fyllde i Stenberg om de runda slängarna.

”Mer än så kan jag inte ge dig. Kan inte gå in specifikt på detaljerna...du måste gå via själva firman i sådana fall...”
Han blängde skeptisk på mig igen.
”Hey, jag vet att det är bullshit, men du om någon ska väl veta om förordningar? Bladdrar jag om allt för mycket utan deras vetskap drar de tillbaka min betalning...”

Jag flinade åt honom.
”Och om pappa staten inte vill betala min hyra så får ni ta smällen av att ringa några samtal.”
Stenberg nickade skeptiskt.
”Yeah, yeah...så länge du inte undanhåller något väsentligt får vi väl ta det den långa vägen. Men, men, you know the drill...”

Jag nickade suckandes.
”Stanna i stan, var tillgänglig...I know, I know...”