Jag vet… jag vet…
min blick ser inte som din
och din, inte som min… det kanske är övertydligt…

Jag insåg, för ett antal år sedan, att det du ser som svart
… ser jag som lite gråaktigt

Även det vita är lite mer åt det gråa hållet för mig

Det låter som en lögn men jag klagar inte…
… inte på riktigt… kanske ibland

Om jag skulle säga…
… jag är snart trettio år, känner mig som sjuttiofem kombinerat med tre….
det vore ingen lögn… ingen klagan… ingen önskan till empati… eller sympati
Om sanningen ska fram så vet jag hur lite det spelar roll… vad jag säger…

Jag hoppas hela tiden att ingen lyssnar… läser…

Så, varför skriver jag på en websida för poeter som söker kritik och läsare?

… ingen aning… jag kanske bara ljuger för mig själv…

nej, men… det är ganska svårt att skaka av sig det miljontals år av evolution har format oss till… som människa… som det mänskliga djuret…
… grupptillhörighet är en ganska stor grej

För det är väl det man är… i slutändan… hur annorlunda man än känner sig så är man blott en av dessa mänskliga apättlingar…

Mitt stora problem är att jag knappt sover… blodtrycket är åt helvete och det är massa tjafs med huvudet jag är på väg att utreda med lite hjälp…

Det är svårt att inte klaga… speciellt inte här… i text… i verkligheten hålls min käft väldigt stängd för att jag inte vågar eller har någon att tala med…

… nej, inte ens det var ett klagomål i mitt huvud… bara en beskrivning…

Oftast vet jag inte… det är lättare för mig att skriva på engelska… svenska är för komplicerat för mig… jag känner mig fånig när jag skriver…

Jag vet att jag är lite osammanhängande… det är så mitt huvud fungerar just nu…

… allt är väldigt klart inuti min skalle… när det fastnar på papper känns det som att hälften fattas och den andra hälften är… ja… lite dumt

Jag vet inte riktigt varför jag är här men så länge jag är här så gör jag det här… vad det nu än är…

/