Jag har länge känt mig som något av en självgod idiot på grund av min vilja att kritisera folk för deras idioti, då jag är mer än medveten om mina egna svagheter. Jag har nu insett den simpla anledningen. Jag tycker inte folk är idioter, utan anser tvärtom att de allra flesta där ute har ett stort, jävla potential. Mycket, mycket större än de själva verkar inse.

Det är lätt att se detta efter att själv ha lyckades ta itu och styra upp sig till något man faktiskt kan möta i spegeln, men jag anser mig inte vara någon märkvärdig för det, utan snarare tvärtom - ett fött fuck up som på något vis har lyckats ta ansvar för sig själv.

Det är vad som gör det hela så simpelt för mig. Jag kunde uppenbarligen tänka efter så pass mycket att jag ändrade min uppfattning om det mesta. Börjar du upp som en fördomsfull, xenofobiskt paranoid och en allmänt rättfärdigad översittare, men kan trots allt ändå ändra på dig tack vare de rätta perspektiven - då kan fan vem som helst göra det.

Därför ser jag ett enormt potential hos människor. Förut ansåg jag i min cyniska överlägsenhet att majoriteten av människorna där ute var idioter. Med perspektiv så inser jag istället vilket idiotiskt påstående det är. De flesta där ute är inte idioter, sanningen är den att de flesta är långt ifrån idioter. Men trots det kan jag inte förbise faktumet att de flesta ändå beter sig idiotiskt.

Det gör mig förbannad.

Jag blir förbannad på allt jävla gnäll och massiva skitsnack. Idiotiskt beteende var något jag hade kunnat förvänta mig från mig själv - back in the day. Men inte av de bättre där ute, inte av dem som skulle vara de vettiga, de som markant skulle skilja sig från freaks som jag.

Det är då jag tvingas finna mig i tanken på att ett fuck up som jag kan tänka längre än de verkliga människorna där ute. Då jag tvingas ta till mig och skönja bevisen på att jag uppenbarligen har något att säga till dem där ute - de som borde tänka efter mer, som borde veta och förstå mer, men av någon anledning vägrar göra det.

Det är då jag blir förbannad.

Att anse eller se mig själv som något slags hopp för den vettiga synen, den rätta synen eller whatever - tanken är bara skrattretande. För om så vore fallet hade världen verkligen varit på väg åt helvete. Men vafan ska man göra då de vettiga inte verkar ta sitt ansvar?

De bättre människorna där ute väljer uppenbarligen att ignorera självklarheter eller ta sitt ansvar och fortsätter istället bara att rättfärdiga sig med allt skitsnack som de lurar på sig såväl sig själva som andra. Men mest förbannad blir jag på denna utspridda självömkande, offermentaliteten som präglar människorna i min samtid. För om ett fuck up med martyrkomplex kunde växa upp och ta ansvar, vad fan väntar allmänheten på?

Varför faller de för skit som medial manipulation, kulturell efterapning eller idiotisk bekräftelsebehov? Varför är dessa människor som uppenbart inte är idioter, ändå helt konsumerade av sina svagheter och låter sig blint ledas av svartsjuka, avundsjuka, personriktat hat, självömkan, maktbehov, statuskåthet eller pengalust? Hur fan kan de bete sig så svagt att jag kan förvänta mig mer av mig själv än dem där ute? Vad har hänt med självrespekten?

Jag begriper det inte och det gör mig förbannad.

Ingen kan vara perfekt och just därför måste vi alla jobba på våra svagheter. Jag gör det dagligen.

Det är därför jag skriver.

Måste helt enkelt ventilera mig då mitt tankemissbruk är inte något jag valt, utan en simpel reaktion på vad jag ser och möts av där ute.


* * *


Detta skulle vara eran värld och inte en plats där ett freak som jag själv skulle ha någon slags inverkan eller inflytande.

Jag skulle sitta nere i min källare alldeles för begränsad för att förstå de stora mekanismerna som får hela världen att spinna runt.

Placerad hemma i träsket skulle jag sitta och bara låta världen passera förbi med gott samvete eftersom allting flöt på i sin ordning och fixades av folk som kunde sin skit.

Jag försökte att bara flyta med, bara hänga med i tempot, men då strukturen i systemet är så fucked up att till och med ett fuck up uppenbarligen kan se det, det är då frustrationen växer.

Det är då freaket slutligen inte kan hålla käften längre.

Det är då outsidern får börja ta sitt ansvar.