Herr Wohlmester var, om jag så själv får sägat, en man med många illdåd nedtryckta i sin arma, men ack så vedervärdiga hals, i sin vedervärdiga krage, i sin vedervärdiga rockärm, i sin vedervärdiga men även snorsprutande näsas vänstra vedervärdiga näsvinge, intryckt i sin ännu mer vedervärdiga stjärt som var skär likt en vedervärdig solnedgång en vedervärdig afton i den mest vedervärdiga av alla månader majmånad, och den sprudlade vedervärdigt av förnedring och vedervärdigt och förbjudet analsex... ja, det mesta var fruktansvärt med Herr Wohlmester, och till råga på allt luktade han förfärligt illa, ja, så illa att människor höll för näsan då han gick förbi... det är illa, för människor, om jag så själv får sägat, brukar ha överseende med folk som luktar illa och därför inte hålla för näsan då personer, likt Herr Wohlmester, uppenbarar sig och, som Herr Wohlmester, tränger sig in i den lilla bubbla som vi kallar för vår egen; DEN LUKTFRIA BUBBLAN, ackja, den luktfria bubblan ÄLSKADE Herr Wohlmester att likt en rakbladsvass kuk sticka hål på med sitt sociala oförstånd och sin infantila, mot andra existensers totala normraderande gärningar, inkompetens, som, om man är pervers och äcklig och dum i huvudet och hemsk och allmänt vedervärdig och istället för kalsonger har en byxpung och om man är en idiot och om man föredrar hamburgare framför kokkorv och om man är skogstokíg och om man gillar Camilla Läckberg och om man tittar på Idol och om man sitter framför datorn och skriver dikter och om man har läst Ulf Lundells Jack och om man gillar att jojja och om man utvecklar sin jojjningsteknik uti absurdum och om man är bra på att jojja skulle kunna jämföra med en stork som rövar bort barn istället för att placera barn där de hör hemma.

Herr Wohlmester gick omkring och tjurade och hans näsa tutade likt polissirener då han såg en älg som lungt och harmoniskt traskade omkring inne i eftermiddagstrafiken mitt i storstan, och Herr Wohlmester, som inte befann sig i storstan, förstod inte hur han kunde se älgen, och blev därför utomordentligt irriterad på sig själv och sitt psykes illojala karaktär, ja, han blev till den milda grad förtvivlad att han sprang ut i skogen för att där idka onani i några våldsamma minuter av djupa kval och svåra brännsår på förhuden. Om några bärplockare såg honom, springandes, lallandes, trädknullandes, skulle de med all säkerhet anslutit sig till honom, ja, Herr Wohlmester var lycklig, och alla vill vi ju vara lyckliga, ja, det vill vi, och det visste Herr Wohlmester mer än någon annan, ja, det visste han, och det var något han gick omkring och sa till folk, som förövrigt oftast inte förstod sig på honom då de tyckte att han luktade illa likt en dansk ost och att han petade sig blodig i näsan alltför ofta (men det hade han orsak till då hans näsa var ett givet exempel på varför människor inte borde få leva, enligt Herr Wohlmester en svettig vårkväll i december, ja, näsan var den mest vedervärdiga uppfinning människan, eller ja, GUD i all sin herreighet, överhuvud hade kunnat komma på, ja, näsan ja, den ja, näsan ja, usch, fyfan, näsan, näsan vittnade, ansåg Herr Wohlmester den svettiga vårkvällen i december, om hur människan långsamt kommer gå under, långsamt liksom implodera in i en fruktansvärd NÄSIGHET som, om man har det för vana, man inte kan finna någon som helst motsvarighet i historien, någonsin, ansåg Herr Wohlmester den svettiga vårkvällen i december), ja, han petade sig blodig i näsan för att han ansåg att det var först och främst skönt, fingret kletigt av blod höll han uppe i en triumf för åskådarna, som alla spydde eller började runka, för det andra då han kände sig LYCKLIG! Ja, detta var helt enkelt hans svar på lycka! Alla ni lyckosökare där ute, brukade han säga till mig när vi om kvällarna gick långa bitvis tråkiga och intetsägande promenader kring Seine, borde pröva på att PETA ER INTILL FÖRTVIVLAN BLODIGA I NÄSAN, ja, det borde ni, sa han till en älgkviga ute i skogen som stirrade förvirrat på honom, ja, blod, blod, man kan jämföra det med MENS, sa Herr Wohlmester till mig ibland för han saknade en kvinna som han om nätterna kunde peta i menshålet, ja, mens var det Herr Wohlmester ansåg vara den absoluta konsten, ja, det absolut mest fulländade naturen kan bidra med, sa han ibland då vi gick våra promenader kring Seine, mens var för honom vad alkemin var för Strindberg, eller, vad bofinkar var för Bengt-Emil Johnson, ja, herrehud, sa Herr Wohlmester den svettiga vårkvällen i december, det enda jag egentligen lever för, det som låter mig utstå alla dessa dagar av tristess, av meningslöshet, alla tankar, överlag, som jag ägnar åt självmordet, ja, det enda som håller mig borta från att göra slut på detta skämt till LIV är just mensen, ja, att hålla en skål med mens i min vänstra hand, röra runt i den med en träslev, doppa näsan i den för att på så vis sammanföra de två grundläggande elementen - det fantastiska och det fansansfulla - in i en enda stor lervälling av motsägelsefull härlighet, sa Herr Wohlmester till mig den svettiga vårkvällen i december,och jag lär aldrig glömma vad jag lärt mig av Herr Wohlmester, alla dessa kvällar!, nej, jag lär aldrig glömma det, tänker jag, sittandes här med näsan doppade i en skål av min sen trettio år tillbaka avlidna mors kvarlämnade mensblod som jag i en omänsklig frys förvarat.