det tröstar
men inte nog

stränderna tänker det
sjunger med sin ringande
tystnad om en slummer
likt hur en katt med stor enkel-
het tar sig in i en redan
uppdelad tillvaro för-
seglad sätter den i gungning
och öppnar konserverna i vilka
det viktigaste förvaras

saknas det anser vi oss vara
nödställda ber om nåd
på ett vis som många
anser vara osmakligt
i ett hörn sitter du med
en blå gitarr slår an
ett ackord blått på samma
sätt som förr

du skiftar en
redan bestämd form
med vilken vi ser på allt
omkring oss

stranden är böljande
havet bredvid
stilla som ett fåröga
lösgjort och inte
längre lika viktigt
stjärnhimlen över oss
en stenmur någon stark
person spikat i
är ännu inte öppen
för åskådning femtio
kronor är du skyldig
du ser och en timma till
får vi vänta
men det är det värt