1.

Det är, inget är, så att det på ett självklart
Sätt går att beskriva;
Bara det Intet som finns, det Intet som inte finns,
Går att sopa bort, som man med en öppen hand,
Kall och stickande av kyla, sopar bort snö från
En nedtyngd gren.

Det finns inte, är det ditt slutomdöme?
Betyder min inverterade stjärnhimmel
Inget? Inte kan omvärlden existera
Bara i mitt huvud; inuti, i mitt huvud, är det
Mörkt – där lär du inte kunna
Urskilja ens din hand om du så placerar
Den bara några centimeter från ditt ansikte.

Snart faller snön, säger teven. Med ett högst mot-
Villigt allvar. Snart faller snön.
Då finns det tid, säger någon. Tid för
Dig, och tid för mig. Och att skapa
Sig en värld; vi har våren, som anländer snart, att se framemot.
Hösten, det stora döendet som du i mörka stunder
Envisas att kalla det, högst motvilligt, genomlider vi
Med ett leende (är det verkligen ett leende?) inuti
Våra huvuden.





2.

Under en distraherad stjärnhimmel, som
Du nu i över två veckor försökt bli av med,
Ty den täcker hela ditt huvuds tak, letar du,
Som en dåre, efter överflödet; att uppgå i nu.
Och, kanske, hitta det du kallar för ”någon som jag”.

Trädkronor, uttråkade och erigerade, skänker skugga åt
Åt ett gäng vänner – först och främst killar, upplåtna i ett hög-
Ljutt samtal om knulla – medan du, min vän, på avstånd, betraktar
Dem; till slut ser du igenom dem, inte längre ledd av ett syfte.

Definiera ditt syfte, säg vad det är du vill. Annars, det kan jag här och
Nu säga dig, jag kan lova dig det, kommer du stå på samma plats –
Tills Tiden upphör. Och det vill varken du eller jag. Seså! Säg!
Vad är det du vill?

”Jag vill veta vem som i hemlighet hyser tankar om min död”,
säger du, trött och vilsen och förtvivlad. ”Vem vill se mig
som en tomhet, då jag inte längre är där.”





3.

I tankar, egentligen inte tänkta av mig själv,
Hakar jag upp mig i en metafysisk oro. Som om
Min koftas ärm fastnat i en gren, vid varje ryck jag tanklöst
Utför slits den hänsynslöst itu; komma loss, komma loss!

Inte alls är det mina ögon du i mörkret i ditt i natt sänkta rum
Ser – blickar som lyckans ljus och safirer, återspeglar månsken.
Du hoppades, kanske, hoppas jag. ”Inte ska du ligga och gråta,
Min kära, min vän.” I natt, vi står under träd, ett absurt ljus genom
Grenverken: grönt av förhoppning och, på samma gång, leda, misstro, oro.

Genom det som du menar är jag rinner ett svart, grumligt och otrevligt
Vattendrag – och tro inte att du efter att dykt ned i denna brunn kan ta dig
Upp ur sörjan; dyn, min vän, som oundvikligen leder till terminal sjuka. Nej, ty
Väggarna som omger det knappt märkbara centrum som är jag är hala och följ-
Aktligen omöjliga att ta sig upp via.

Det är hopplöst. Hellre knuffar jag ner dig, tänker jag, än spenderar
Resten av Evigheten i ensamhet. ”Du är inte du, inte den jag trodde du var.”
Jag är någon annan vid Förvåningen dina ord drar som en slöja över mig.
”Jag är någon annan.” Någon annan som, vid hållplatsen, när jag känner mig frusen,
Kall och trött, säkert glömt av allt detta som nu väcker min omedelbara avsky.
Kroppsligt obehag: jag vill bara veta mig vara inom andras blickar.