För vi lever inuti en skugga;
det är den vi slåss mot om natten.
I sömnen är den inom oss ett kallt vinterklart vatten
och vaken, som är man bortom kroppen naken,
är den form, stillhet, närvaro…

Det är ögon vi i drömmar inte törs möta,
dödsriket, dödens drömmar, sköna
men korta –
livet är väldigt kort; mina snart borta
bortom materien;
inom sitt själv sitt sköte
i sig livets flöde
virvelns mitt
och i materiens vindlingar rör sig anden fritt

skapande, skapandes sig själv
för all tid –

livet, det väldiga, väldigt kort
och snart är allt som hänt
som ett vänligt ansikte bortvänt
och jag ett än mer svårintagbart fort

hör nu sången

och sjunker, sjunker
sjungandes – jag sjunker
och jag sjunger
taken dansar i morgonen
i dalen, där sången hörs
i dödsskuggans dal
riket tillkommer dig
i skuggan –
sjunker i vattnet,
sjunger Namnet, liggandes i gräset,
inga moln över mig,
och där jag finner ro
blir till långsam långsam
silver-sol

hör nu inte sången
inget kommer av inget
men frukta intet ont
käpp och stav leder mig
tröstar mig
barmhärtiga Dig över våra själar
dagen vi dör
skona oss dagen vi dör
skona oss
ty riket är Ditt
slutet och riket tillkommer Dig
hys nåd

Tiden är än inte klar;
får ta hand om tiden vi har kvar.

för jag känner

Aldrig har livet, det väldiga, lämnat mig en dyrbar skärva;
ett slags originellt fragment av mitt inre väsen; min evighet.
Alltid speglar jag min person – även om spegelbildens kärva
ytskikt inte finns – i världens framträdande segmenterade intighet.

För att jag känner, och inte kan upphöra, för att jag känner
och inte längre strävar med pitten mot det som kallas ditt och datt,
och känner, känner men inte längre dessa min hjärnas kalla bränder,
ska jag denna stilla natt ge mig ut ur denna dikt som en skabbig katt
åtföljd som den absurda clown jag är av de andras labyrintiska skratt.