jag söker mig alltid hemåt

till tystnaden som inte ändå aldrig riktigt är tillräcklig

till bristen av lyssnande öron

jag orkar inte tala mer...

tre-fyra ord om dagen vore nog… hej och hej då… perfekt

det understiger dock kraven med ett par tusen…

jag är dock både tveksam till och hoppfull för att orden jag väser ur mig någonsin verkligen hörs

tystnad är en utopi

och tanken leds alltid mot det fridfulla

för att allt som ses som någonting… inget speciellt… det är livet, du vet...

känns mer som kaos

små pilar genom ögonlocken

och lite stark senap rakt upp i näsan

någonting är fel

någonting i min uppsyn är fel

men jag tror inte jag klarar av "rätt"

… eller ens om jag vill

jag klagar inte… jag gnäller…

ältar samma jävla problem (som nog inte är ett problem på riktigt) om och om igen

jag tjatar, kvider och tråkar ut

men jag klagar inte

i verkligheten försöker jag förändras

i verkligheten försöker jag bli människa

i verkligheten… i verkligheten mår jag skit

… men jag klagar inte

inte här

i mitt gömställe

i mitt mörker

i mitt lilla liv

trött som en död gös… hälften så intressant…

det skulle kännas så rätt att aldrig öppna dörren

aldrig invadera den verklighet jag inte förstår

aldrig igen

men det vore inte rätt

man får inte försvinna bara så där

… inte för att det står med i lagboken eller något ditåt

nej… det vore bara… enkelt sagt… ohyfsat

verkligheten är fan tröttsam

/